13 februari, 2008

 

Jag har nu påbörjat mitt femte och sista år på veterinärskolan i Australien. Det har varit många gånger som jag allvarligt inte har trott att jag någonsin skulle komma till denna punkt. Det finns fortfarande den ständiga frestelsen av att packa en väska och ta nästa flyg härifrån; lämna allt bakom mig och göra något annat. För jag är riktigt trött på att plugga nu. Jag är trött på att trycka in information i huvudet. Jag är trött på att försöka dra ut all den där informationen på kommando och att bli bedömd åtminstone 12 timmar utav dygnet. Men har jag kommit så här långt, ska jag minsann klara den sista korta sträckan...

 

Detta året består utav praktik. Praktik praktik praktik. De olika komponenterna vi har praktik i är; akutmedicin, dermatologi (hudlära), pathalogi, hästar, produktionsdjur (kor, grisar, får, getter, alpacas), kirurgi, narkos, röntgen, smådjursmedicin, befruktning, Zoo och vilda djur, övergivna djur, människosäkerhet från djursjukdomar och special fall.

 

Första ronden för mig är produktionsdjur. Detta gör jag i fyra veckor. Det har varit jätteroligt hitintills. Människorna/professorerna på denna rond är verkligen jättehyggliga och får en inte att känna sig dum. Jag har – hitintills – trimmat fötterna på kor, besiktigat tjurar, tagit blod från får (genom att hålla dom själv medan jag själv tar blod – det var svårt!), kollat gradivitet hos får med ultraljud och Doppler och gjort komplett hälsoundersökning av kor.

 

Imorgon ska jag till en bondgård med mjölkkor. Där ska vi kolla gradivitetsstatus på korna och ta mjölkprov på misstänkta mastitfall.

 

Nästa vecka åker jag 6 timmar söderut (till Albany) där jag ska bo i stuga hela veckan medan vi under dagarna ska ut till olika bondgårdar och undersöka. Nervöst (för man ska kunna så mycket), men ändå spännande.

 

Jag hoppas att jag kan uppdatera denna dagbok lite mer i år, eftersom jag faktiskt gör lite intressanta saker.

 

 

3 november, 2007

 

Det är lördag, jag har ätit alldeles för mycket godis (mor skickade tre påsar med godis och jag mer eller mindre andades in innehållet) och jag försöker få mig själv till att plugga. Om en vecka (minus en dag) kommer Emil och Linda, jag kommer att gå på Justin Timberlake konsert och skolan kommer att vara slut. Nja, det är kanske inte riktigt rätt sagt. Jag har fortfarande slutproven, men från och med nästa vecka kommer jag inte att ha riktiga lektioner mer. Vi har en vecka i början av femte året då vi ska gå igenom ”practice management” för att förbereda oss inför att jobba på en klinik, men förutom den veckan är mina dagar i föreläsningssalar över.

 

Känns skrämmande att nu är det meningen att jag ska kunna saker och att vi inte kommer att bli matade med sked längre, som Cheryl uttryckte det. Så jag har mycket framför mig. Jag försöker bestämma mig för vilka böcker jag ska dra med mig tvärs över jordklotet och repetera i inför nästa år. Känns som om jag måste repetera allt, för mitt minne har misslyckats att hålla fast i all den där informationen som har bankats in i mitt huvud under fyra år.

 

I alla fall, sista dagen av praktik (på torsdags- och fredagseftermiddagarna) gjorde vi våra sista gradivitetskollar på kor. Det finns lite foton till höger om detta evangemang. Jag känner mig lite säkrare på att avgöra graviditet i kor nu, men jag behöver fortfarande mycket mer träning.

 

Kommer antagligen att ha en till operation på måndag eller tisdag, vilket antagligen (om vi har räknat ut allt rätt) kommer att vara en kastration. Eftersom vi inte får in tillräckligt med djur att steriliseras och kastreras varje måndag och tisdag har de senaste tre veckorna gått ut på att de grupper som har haft lite operationer eller få steriliseringar fått gå först. Eftersom min grupp har haft tre steriliseringar och en kastrering har jag därför varit ledig två måndagseftermiddagar och två tisdagseftermiddagar. Men jag tror att det blir vår tur veckan som kommer. Tusan... Jag känner verkligen inte för ännu en operation.

 

 

23 oktober, 2007

 

Det är med ”Sommartider” spelandes i öronen, molnfri himmel ovanför och barbent med en vit sommarfjäril ledandes vägen som jag börjar dra mig ur depressionen som har hemsökt mig från början av denna termin. Svackan förklarar varför jag inte har varit särskilt duktig på att uppdatera. Det är svårt att hålla fast i rutiner när man kämpar för att bara hålla sig ovanför ytan.

 

Men med ökade temperaturer och färre regnskurar, seglade det svarta humöret bort. Äntligen känns det lättare (t.o.m roligt) att plugga. Det känns lättare att vakna på morgonen och längtan att krypa ihop under sängen och gömma mig från världen har krympt.

 

Jag antar att det började fel. Första veckan tillbaka i Australien efter vinterlovet (juni-juli) kunde jag inte bli av med jetlag:en. Tog mig runt fyra veckor innan jag inte kände för att kräkas varenda gång alarmet gick igång klockan halv sex på morgonen och jag var så trött att jag mådde illa.

 

Första skoldagen var det monsunregn. Min cykel hade punktering och utan viljan att rätta till det själv fick jag gå till skolan. Detta innebar 40 minuter i ösregn. Det var såhär min iPod dog. Det var detta som var början till tre veckor av långa promenader utan musik. Detta således bidrog till min depression, för utan min musik kan jag inte fungera.

 

Sen började min regnkappa trilla i sönder – stort hål under armen hjälper inte direkt när det regnar i Australien. Kort därefter opererade vi ett får och jag skulle ta foto, när min kamera dog. Optimistiskt trodde jag att det var batteriet (även då en irriterande röst i bakhuvudet påminde mig om att jag precis hade laddat batteriet kvällen innan). Visade sig att det inte var batteriet. Något förhindrar kameran från att öppna sig. Så med andra ord – min kamera gick i sönder.

 

Sen började ett hål visa sig i botten av min ryggsäck som jag har haft i ungefär 7 år. Kanske fantastiskt att väskan har hållt så länge, men var den tvungen att gå i sönder samtidigt som allt annat...?

 

Och ovanpå allt detta kom stölden. På ett av de två en-veckors lov vi ges, gick jag ut för att äntligen fixa punkteringen på cykeln enbart för att inte hitta min cykel. Den var inte direkt där jag lämnade den. Jag började titta runt inhängaden (som är vårt hus)... Finns inte direkt många ställen man kan gömma en cykel (jag skulle kunna ta ett foto för att bevisa detta – men min kamera fungerar inte...). Så efter att ha frågat inneboende kom jag snabbt till slutsatsen att någon hade tagit min gamla punkterade cykel som jag hade ställt inne i garaget. Det är inte meningen att man ska kunna komma in genom garaget, men det har hänt åtskilliga gånger att inneboende har lämnat garagedörren öppen längre tidsperioder efter att ha kört in bilen. Jag påpekade detta, men av någon anledning trodde de att det var mer troligt att någon hade klättrat över den 1.5 meter höga muren/staketet och sen kastat cykeln över.

 

Jag hoppades att de hade lärt sig en läxa (på min bekostnad dock), men så kom jag hem för bara en vecka sen för att se att garagedörren var än en gång öppen – och ingen var hemma. Varför sätter vi inte bara upp en stor neonskylt med blinkande ”WELCOME! MAKE YOURSELF AT HOME! TAKE WHATEVER YOU WANT!” utanför? För bara några sekunder in i samtalet om min cykel var stulen eller inte några veckor tidigare klämde Min ur sig att hon inte låser sin dörr – vilket innebär att bara man kommer in i inhängnanden (som Chris väldigt fint bevisade är möjligt med att hoppa över den där 1.5 m höga grinden) har man fritt tillträde till resten av huset. Tack huskompisar. Bussigt!

 

Men det finns några höjdpunkter också. Jag steriliserade en hund och fick beröm för hur snabbt jag gjorde det. Jag utförde en vasektomi på en bagge, hjälpte till att operera ett fårs mage, har satt lokalbedövning i ögonen på hästar, har tagit hand om ett föl på natten på skolan, har kollat på röda och vita blodkroppar, känner mig säkrare på att diagnosera och vet lite mer om hur man ska kolla efter neurologiska sjukdomar i smådjur.

 

Sen har jag ätit enormt mycket tårta (blev erbjuden fruktansvärt mycket tårta så fort jag hade bestämt mig för att banta – är inte det underligt...) för alla verkar fylla år på andra halvåret. Har dessutom upplevt min första Thanksgiving middag.

 

Världen ser ljusare ut än vad den har gjort på länge. Om lite mer än två veckor kommer Emil och Linda på besök och i samma veva ska jag på min första konsert (Justin Timberlake). Jag köpte en ny iPod och en ny väska. Vet inte vad jag ska göra med cykel, men jag kommer i alla fall att önska mig en ny kamera i julklapp.

 

Och sen är det emailen, telefonsamtalen och breven/paketen hemifrån som stannar världen en stund och ger mig ny kraft.

 

Inte långt kvar nu. Snart bara ett år kvar.

 

 

25 juli, 2007

 

Då sitter jag här igen. I Australien. När jag steg in i duschen i mitt hem i Coolbellup igår när jag kom hem från flygplatsen, kändes det som om jag inte ens hade varit i Sverige. Som om jag precis var i Australien. Vilket jag var.

 

Det är fruktansvärt deprimerande att vara här igen. Förra gången jag åkte hit (i februari), såg jag fram emot att bo på det nya stället. Nu hade jag absolut ingenting att se fram emot. Jag vill inte vara här. Jag har gråtit konstant hela dagen och längtar hem så otroligt mycket. Jag kan bara likna känslan till hur jag kände det när jag först anlände i Australien tre och ett halvt år sen. Men den känslan var dock ännu värre, för jag kände ingen och jag var väldigt osäker på om jag hade gjort rätt val. Nu är det bara en känsla av att hopplöshet. Det finns inget jag kan göra åt situationen. Jag är fast här i ett och ett halvt år till. Jag måste vänta. Jag kan inte bara bestämma mig för att jag inte vill vara här längre och inte åka hit längre. Jag måste ju avsluta min utbildning.

 

Just nu är det det sista jag vill. Just nu känner jag för att bli arbetslös och leva på socialbidrag bara så att jag inte behöver vara här längre, inte behöver plugga mer. Usch... va jobbigt det här är. Alla ni där hemma; jag saknar er så mycket. Ni anar inte... Om ni bara inte hade varit så otroligt bra, omtänksamma, varma och roliga hade jag inte älskat er så mycket och då hade jag kanske viljat komma hit mer. Men så är givetvis inte fallet.

 

Och hur kan man gråta till Mikas sprudlande glada låtar? På något vis har lyckan förvandlats till sorg.

 

 

2 juni, 2007

 

En av fördelarna med att bo med asiater är att man är automatiskt inbjuden till att uppleva en helt annorlunda kultur. Speciellt när det gäller mat. Jag har förälskat mig i riktig kinesisk mat (inte currysås och kyckling som de i Sverige påstår är kinamat), men det är vissa delar av deras matkultur som jag aldrig kommer att förmå mig själv att äta. Som komage, kycklingfötter, innälvor, ögon, osv.

 

Men idag åt jag röd bönglass. Japp. Alltså gjord på bönor. Min och Nellie tittade på mig konstigt när jag försökte få ur dom om det fanns någon frukt i glassen, som om frukt vanligtvis inte är en ingrediens i en färgglad glass. Jag menar, jag plockade upp en glasspinne, såg att den var röd och antog att det var antingen jordgubbe eller hallon. Men nej, det är glass gjord på röda bönor. Go figure.

 

Alltid öppen för att prova nya saker, satte jag i mig glassen. Det var lite underligt när jag bet in i riktiga bönor (jag trodde inte att det skulle finnas hela bönor i glassen också), men efter ett tag vande jag mig vid smaken. Det var faktiskt inte så illa.

 

 

Men jag tror att jag föredrar jordgubb.

 

 

1 juni, 2007

 

Ja, det är inte direkt många uppdateringar från min sida för tillfället. Det är bara pluggande och pluggande (Linda, jag har inte glömt ditt email, jag är bara för tankspridd för tillfället för att få ihop något ordentligt). Jag nämnde i min förra uppdatering att jag var rätt så lugn. Det lugnet försvann snabbt när jag i lördags satte mig ner och skrev ihop ett pluggschema och jag insåg att jag hade alldeles för få dagar och alldeles för mycket som skulle tryckas in i huvudet. Så jag stressade hela den helgen, men när jag nådde tisdag hade jag lyckats följa mitt ihoptryckta schema väl och kunde t.o.m komma ihåg vad jag hade läst så jag slappnade av lite. Det är mycket information om diarré, hältor och ofruktsamhet hos kor, får och grisar, men jag är fortfarande intresserad och det hjälper alltid pluggningen.

 

Det börjar bli lite kallare här, men det är fortfarande rätt så soligt. Vanligtvis brukar det vara monsunregn när provperioden kommer men det verkar inte vara fallet i år. Mina asiatiska  vänner tycker ändå att det är kallt och Nellie (min inneboende) blåser sina kläder med hårtorken varje morgon för att hon tycker de är för kalla att sätta på sig. De skulle inte överleva två sekunder i en skandinavisk vinter.

 

Men det som får mig att jobba hårdast är att jag snart är hemma. Om 18 dagar sitter jag på planet. Jag längtar så. Svensk sommar.

 

Okej, fåren kallar...

 

 

25 maj, 2007

 

Jag har svårt att förstå att en termin redan har gått. Idag var sista skoldagen så från och med nu (och tre veckor framöver) gäller det att plugga som in i norden för att få bra resultat på de där slutproven. Det känns som evigheter sen Manuela, Patrik och far var här och hälsade på i början av terminen, men samtidigt känns det som om det har gått så fort. Antagligen för att det har varit så mycket att göra hela tiden. Jag har svårt att förstå att jag redan snart (om jag klarar mig igenom slutproven) har avslutat en termin av det året som jag har fasat inför jättelänge. Men såklart, det har inte varit helt smärtfritt. Alla upp- och nedgångar har jag redogjort för här, så ni vet lika bra som jag att det inte har varit någon lekskola.

 

Men jag är positiv inför proven (än så länge i alla fall). Det känns som om jag borde kunna göra väl ifrån mig. Det är blandade känslor i klassen. De flesta fattar inte hur de ska kunna lära sig all denna information, medan andra tar det mer lugnt. Jag antar att jag för tillfället är i den lugna katagorien. Detta är antagligen tack vare att jag hade skrämt upp mig så mycket angående fjärde året att allt är enklare än vad jag hade fantiserat ihop.

 

Bara för att på något sätt försöka visa hur mycket det är, tog jag kort på alla böckerna – all information – som jag ska trycka in i huvudet. Jag satte ett videoband bredvid för att hjälpa till med storleksbedömning ;-)

 

 

 

22 maj, 2007

 

Vet ni vad som är en bra uppfinning?

 

Element.

 

Underbar uppfinning. Sitter fast i väggen och ger konstant värme. Temperaturen kan t.o.m regleras efter behag. Så, varför har inte Australien upptäckt denna uppfinning? Det är en gåta. Ett mysterium som jag ännu inte har klurat ut.

 

Jag tvättade håret för två timmar sen. Det är fortfarande inte torrt. Det är hur kallt det är inomhus. Två timmar...

 

 

21 maj, 2007

 

Jag har rullat in på min sista skolvecka. Vilket innebär att slutproven närmar sig med lustig fart. Den här terminen har jag sex prov (till skillnad från de 3 eller 4 vilket är det vanliga numret). Jag har fortfarande inte riktigt sagt till mig själv på skarpen att plugga, men igår pluggade jag precis hela dagen (jag visade mig knappt utanför min stängda rumsdörr) och hann igenom ett av dessa sex prov. Nästan i alla fall... Om jag bara kan hålla uppe samma takt tror jag att allt kommer att gå bra. Jag kommer att vara fullkomligt utbränd när jag väl kommer hem till Sverige igen, men jag har i alla fall (förhoppningsvis) fått godkänt i alla ämnen.

 

Eftersom slutproven närmar sig, innebär det att min hemresa närmar sig också. Den där lilla tanken kryper in i mitt huvud då och då när jag pluggar; Du är hemma snart!! och det får hela min kropp att spritta i förväntan. Svenska, nypotatis, midsommarstång, jordgubbar, grillningar, familj, vänner, Nellie, Kalas, svensk sommar.. Ahhh... Jag har inte upplevt svensk sommar sen 2004.

 

Idag ska jag lära mig hur man undersöker hundögon. Om det är något intressant så berättar jag om det senare.

 

För de som är intresserade, här är mitt provschema;

 

6 juni – morgon: Avian, Exotic Pets and Wildlife Medicine

6 juni – eftermiddag: Production Animals – cattle (kooooor! :-))

8 juni – morgon: Production Animals – sheep, poultry and pigs

11 juni – eftermiddag: Reproduction and Obstetrics

12 juni – eftermiddag: Surgical procedures and anaesthesia

14 juni – eftermiddag: Diagnostic imaging

 

 

8 maj, 2007

 

Då var det dags igen – operation. I måndags var jag kirurgen och hör och häpna – grisen dog inte (i alla fall inte under operationen - vi var tvungna att avliva den efter operationen)och jag uppförde mig faktiskt väldigt bra. Jag  fick t.o.m beröm för mina stygn; att det var snyggt och knappt någon skada på vävnaden. Rätt hyfsat för en nybörjare.

 

Jag och Marisa

 

Jag kom precis hem från obstetrik. Där skulle vi försöka snurra på foster som hade vänt sig fel i livmodern och därför inte kunde födas utan hjälp. Så vi hade döda kalvar i sädessäckar som vi sen placerade i låtsaskor (jag ska försöka att ta foto nästa gång) utrustade med bäcken och svarta fläckar (Holsteins). Sen stack vi in en hand genom bäckenet och försökte att få runt kalven i rätt riktning för att därefter sätta rep runt benen för att kunna dra ut fostret. När vi väl hade fått ut kalven var det bara att börja om från början och lägga kalven i en ny omöjlig ställning som vi skulle försöka klura oss ur. Nästa vecka ska vi skära i sönder kalven för att få ut den... Intressant

 

Mitt när vi stod där, som mest uppslukade i döda kalvar, säckar och rep, kom en klass med high school elever. En av våra professorer ledde denna rundtur och medan vi stod där och drog ut döda kalvar ur låtsaskor, stirrade eleverna chockat på oss med vidöppna ögon och hängande hakor. Jag tror inte att de hörde ett ord av vad guiden sa.

 

 

25 april, 2007

 

Eftersom jag egentligen borde läsa om hur man med elektricitet stimulerar utlösning i en bagge, bestämde jag mig i mild protest för att skriva ett litet inlägg eftersom det var ett tag sen sist. När jag lämnade er senast hade jag ångest inför ett prov. Provet är sedan längesen över och det gick hyfsat. Jag har inte fått något resultat på det än, men det var en rätt så bra känsla med det hela. Inte fantastisk, men bra.

 

Sen vi senaste talades vid har jag även genomgått min andra kirurgiupplevelse. Med bilder från min förra upplevelse i operationsalen flashandes genom minnet var jag inte särskilt optimistisk när jag travade in i operationssalen i måndags. Denna gång var jag assistent, Cheryl var kirurg och Marisa var narkosläkare. Så denna gång behövde jag inte oroa mig för hur grisen mådde, det var Marisas jobb. Jag kunde i alla fall inte döda grisen denna gång. Jag såg också till att vi fick in vår gris för förberedelse i den första gruppen (inte den andra som förra gången) och allt gick bra därefter. Cheryl var jätteduktig kirurg, grisen betedde sig bra (ingen andnöd eller nåt sånt löjligt) och enligt Cheryl var jag en jättebra assistent.

 

Eftersom allt gick åt pipan förra gången hann Marisa bara gå igenom en av de tre grejer det är meningen att vi ska göra i operation. Hon hann bara öppna tunntarmen och sy ihop den. Cheryl hann alla moment. Hon öppnade magen (smärre katastrof här då grisen hade självklart helt nyligen ätit och mat rann ut, in bland alla andra organen – vi hade lagt handdukar runt omkring för att förebygga detta men det var helt enkelt för mycket mat i magen) och sydde ihop den, öppnade tunntarmen och sydde ihop den och till sist skar hon ut den delen av tunntarmen hon precis hade sytt och sydde ihop ändarna av tunntarmen. Ser ni mönstret? Vi tar i sönder och sen lagar vi i jakt på låtsasgrejer som kan ha fastnat i matsmältningssystemet. Men det hela gick alldeles utmärkt. Nästa gång – om en och en halv vecka – är det min tur att vara kirurg. Usch...hemska tanke...

 

I torsdags trimmade vi en hingst (vi ställde ett väldigt villigt sto framför honom) till att få utlösning i en termosliknande behållare så att vi (förutom att beskåda hela föreställning) fick spermier som vi sen kunde betrakta i mikroskop. Vi lärde oss att avgöra hur många utav dessa småttingar som rörde sig och vilka som inte gjorde det. Skrämmande hur många det finns i en utlösning. Som en fruktansvärd armé. 4.5 miljarder spermier enligt spektrofotometern.  Inte konstigt att så många gradiviteter i världen är oplanerade...

 

Dagen därpå undersökte vi ston för att känna efter äggledare och äggstockar, liknande vad vi hade gjort tre veckor tidigare med kossorna. Men nu fick vi också leka med ultraljud och lära oss att känna igen alla strukturer på en ultraljudsmaskin. Coolt!

 

 

16 april, 2007

Det var ett tag sen jag hade mardrömmar om ett prov. Om mindre än en timme har jag ett prov i narkos/kirurgi och jag har inte sovit alls bra inatt. Jag drömde att jag kom till provet och jag kunde inte svara på någon av frågorna. Det var hemskt. Jag tror att det är bara för att jag har fått för mig att jag är förbannad i den kursen, så jag förväntar mig mer eller mindre vad som helst.

 

8 april, 2007

 

Eftersom jag kom fram till att de inte riktigt firar påsk på samma sätt i Australien som i Sverige bestämde jag mig för att ha en påskfest och ge en liten svenska lektion. Vi kunde kanske inte riktigt klä ut oss till påskkärringar och gå från dörr till dörr för människor skulle nog få oss insatta på mentalsjukhus, men jag försökte att härma svensk tradition så mycket som möjligt.

 

Gästerna anlände runt fyra tiden. Då fick de börja måla ägg. Först var alla lite tveksamma (”Jag vet inte vad jag ska måla...” osv), men sen när de insåg att de inte kunde ta sig ur det så började kreativiteten flöda. I slutändan hade vi både Teenage Mutant Hero Turtles och indiska fädrar avbildade på dom där äggen. Shin Min och Nellie höll på att tjata om hur mycket de ville äta äggen istället för att måla dom. Så de åt typ två ägg var efter att vi var klara.

 

På morgonen hade jag suttit och rimmat... Jag kan knappt rimma på svenska – att rimma på engelska var verkligen en utmaning. Men jag lyckades till sist. Jag rimmade om 24 saker (klapp på axeln, Josephin) och fick mina kära gäster att springa fram och tillbaka i huset för att leta efter sina ”påskägg”. Denna aktivitet innebar att min gäst fick en lapp med ett rim. De skulle lista ut vad rimmet innebär, t.ex. tvättmaskin, och sen gå dit. Där väntade ytterligare en lapp och de gick till nästa sak. De fick sammanlagt fyra lappar och sen den sista var en ledtråd till var deras godispåse var gömd. Jag ville gömma påskägg, men de har inga påskägg här. Så det blev plastpåsar. Jaja... Jag tror att dom hade roligt dock för alla fick leka lite.

 

Sen hade vi lite tid över innan maten var klar, så jag instruerade dom till en lek utomhus. Leken där man springer stafett när man balanserar ett ägg på en sked i munnen. Många målade ägg offrades under denna lek. Men fler offrades då Chris kom fram till att vi skulle kasta ägg till varandra i en cirkel. Då gick jag in för att ta hand om maten. Och jag fick denna känsla av att jag var typ mamma. Väldigt underligt. För jag höll på med maten och förberedde allt medan jag kunde höra dom tjoa och skratta utanför när de lekte. Det var mysigt dock. Det är roligt att lyckas få någon annan att ha roligt.

 

Sen åt vi. Maten var mycket uppskattad (tack Manuela för receptet). Alla blev otroligt mätta men Sri höll för underhållningen och pratade, pratade och pratade. Vilket resulterade i att hon var den sista att sluta äta (ungefär en timme efter alla andra). Chris var tvungen att gå till en teaterföreställning som han höll i det tekniska för, så han försvann. Resten satte sig i soffan och jag drog fram muffins som Amanda hade bakat, mina bondekakor, kladdkaka och glass.

 

Det hela var en väldigt lyckad kväll. Jag hade jätteroligt och förhoppningsvis hade de andra roligt också. Så roligt man kan ha det utan alkohol.

 

Fotografier finns bredvid ->

Jag väntar fortfarande på några från Sri

 

 

31 mars, 2007

 

Det är ofattbart hur mycket skrubbande och diskande man måste gå igenom för att bli av med lukten av kobajs på sina händer. Även fastän jag använde handske under de tre timmar jag hade handen upptryckt i rumpan på flera olika kor så lyckades lukten ändå tränga sig igenom. Inte särskilt trevligt när det är meningen att man ska laga mat senare samma kväll. Nej... tacka vet jag smådjurskliniker ;-)

 

Anledning till att vi hade händerna upptryckta i rumporna på kor? Vi skulle lära oss att avgöra hur långt fortskriden deras gradivitet var – om de ens var gravida. Detta innebar att hitta livmodershalsen, livmodern, äggstockar osv. I torsdags hade vi en genomgång av hela den kvinnliga befruktningsavdelningen (:-D). De hade fått en massa material från slakteriet där vi till och med hittade några som var gravida. Vi öppnade de livmoders som vi misstänkte var gravida och hittade små embryos. Det var som att se en dokumentär i verkligheten. De såg precis ut som de gör på TV!  Titta på bild nedan... Men de vi hittade såg mycket coolare ut än den nedan (jag hittade den bilden i cybervärlden)

 

 

Lektionen i torsdags avslutade med att vi fick leka med vattenballonger. Vi skulle rekonstruera gradivitet under olika stadier. T.ex. skulle Cheryl, Amanda och jag återskapa en 8 veckors gradivitet. Så vi byggde vår livmoder och vårt foster. Vår lärare i Befruktning är en av de fräckaste lärare som finns. Hon hade varit och handlat på Red Dot (typ Överskottsbolaget i Sverige) och var helt entusiastisk över alla fynd hon hade kommit över. Hennes fynd innefattade plastkycklingar, My Little Ponies, korkar (till vinflaskor), ballonger, osv. Så de som skulle göra en gradivitet på 3 månader tog en rosa My Little Pony, stoppade in den i en ballong, fyllde ballongen med vatten och stoppade sen in den ballongen i en ny ballong som fylldes med vatten. Voíla; Foster i livmoder. Eller plastponny i vattenballong.

 

Men det var jättebra, för vi lärde oss hur det skulle kännas med all den där vätskan som skapas i livmodern under gradiviteten. Jag får åka hem och träna på våra kossor hemma i Sverige ;-)

 

Nu har jag påsklov. Jag har bestämt att jag inte ska plugga förrän på måndag så hela helgen ska jag göra alla de saker jag normalt inte har tid att göra. Slappa, leka med Photoshop, skriva, läsa skönlitteratur, spela piano, måla osv osv osv. Men först ska jag åka och köpa mat. Jag har verkligen tagit slut på all mat i min del av kylskåpet. Problemet med att ha ett stressigt schema är att man inte ens hinner att handla.

 

 

27 mars, 2007

 

Mina ben värker som om jag har sprungit maraton. Min nacke värker som om jag har sovit vertikalt på huvudet med benen upp i luften. Jag mår illa och har mitt hjärta fladdrar till lite då och då. Ja, jag hade min första erfarenhet av aktiv kirurgi igår, då jag var involverad på alla möjliga sätt.

 

Det hela började halv två på eftermiddagen. Min roll för dagen var narkosläkare. Cheryl var assistent och Marisa var kirurg. Eftersom vi var sju kirurgigrupper och vi bara hade fyra bord i förberedelsesalen, var vi tvungna att söva grisarna i två omgångar. Cheryl och jag hamnade i den andra omgången. Cheryl hade fått veta från läraren (Lenn) att vi inte skulle ge lugnande till vår gris förrän han gav klartecken. Lite senare kommer en kille i min klass och säger till mig att de har redan gett lugnande till sina grisar och att vi är den enda gruppen kvar. Rädd att bli lämnad bakom går Cheryl och jag för att ge lugnande till grisen.

 

Det är nu problemen börjar. Eftersom de andra grisarna hade blivit bedövade och låg i seperata burar, så var vår gris jätteorolig och rädd (ensam i en stor bur). Så när vi öppnade dörren till buren för att ge den lugnande, lyckades grisen ta sig ut. Det blev en vild jakt genom rummet för att få tag i denna gris. Till sist lyckades Cheryl hålla fast i bakbenen medan jag gav grisen lugnande. Här kom problem nummer två. Eftersom jag var tvungen att springa med sprutan i fickan hade innehållet blivit uttryckt i min ficka, vilket jag inte upptäckte förrän jag spruta in och jag kände hur lite det verkade vara. Problemet var nu att vi hade två sprutor, med två olika sorters lugnande medel. Man kunde inte se skillnaden på dom så jag visste inte vilken grisen hade fått mindre av eller hur mycket mindre av det medlet han hade fått.

 

Jag gick och berättade för professor Lenn. Han sa till mig först att det hade varit fel av oss att ge lugnande nu. Att det var meningen att vi skulle ha väntat. Jag berättade att de andra redan hade gjort det och att de sa till oss att göra det. Han meddelade mig att jag skulle informera dom andra att de hade gjort fel. Så ja... Mina dåliga erfarenheter från kirurgi bara fortsätter verkar det som. Han säger till oss att dra upp två nya doser av de lugnande medlena, vänta på klartecken från honom och sen ge det till grisen.

 

När vi står och väntar kommer jag att tänka på att vi kanske inte stängde grinden till buren där grisen var så Cheryl går för att titta. Hon kommer tillbaka och säger att grisen saliverar oerhört (skum runt munnen). Inombords suckar jag vemodigt. Kommer vår gris att dö innan vi ens har hunnit få den under narkos? Lenn kommer och tar en titt och säger att det är normalt (tack gode Gud) och säger åt oss att ge hälften av den dosen vi har dragit upp.

 

Tio minuter senare är grisen på bordet för att komma under narkos. Jag blir instruerad till hur jag ska ge det flytande narkosmedlet i öronvenen. Jag fixar detta galant, för jag var alltid väldigt bra på öronvenen i grisar (åtminstone något jag kunde göra rätt). Sen skulle jag föra ner en tub i halsen så att vi kan leverera syre och narkosgas genom den. Detta klarar jag också av galant.

 

Nästa problem uppkommer när Cheryl börjar klippa och tvätta grisen. Jag tittar oroligt på den svarta påsen under narkosmaskinen som visar på att grisen andas. Jag är inte riktigt säker om den rör sig alls eller bara minimalt, men jag har en misstanke om att grisen inte mår så bra. Jag hämtar Lenn och frågar om färgen på grisens tunga är blå. Han säger att det är svårt att avgöra på grisen och går därifrån. Han tittar inte ens på påsen. Jag antar att jag skulle ha sagt att jag tror att grisen inte andas. Några minuter senare, när vi ska flytta in grisen i operationssalen, och kopplar grisen till narkosmaskinen inne i operationssalen, upptäcker djursjukvårdaren att grisen inte andas och frågar mig hur länge grisen inte har andas (jag har stressat över detta rätt länge nu och har inte haft en tanke på att ta tiden på hur länge sen det är grisen andades – jag har försökt komma fram till hur jag ska få grisen att andas, vilket ingen hade visat). Jag drar till med tre minuter och hon stänger av narkosgasen, ger den bara syre och klämmer på andningspåsen för att ge andetag. En minut senare tar grisen ett djupt andetag och börjar andas. Vilken lättnad.  Därefter har den sina stunder då han (Cheryl döpte grisen Leslie, så vi kan lika bra använda det namnet antar jag) slutar att andas för en minut. Jag ger Leslie andetag och sen börjar han andas igen. Leslie hade fyra episoder av 40 sekunders andesstillestånd, men efter det kom han igång och var väldigt jämn och fin. Genom hela denna period så har hjärtat slagit starkt. Därför blev jag inte så panikslagen när jag inte fick andetag i början för jag lyssnade och hörde hans hjärta, så jag trodde att jag bara tittade på påsen på fel sätt eller nåt.

 

Det var en katastrof allting. Alla andras grisar var riktigt duktiga och det var inga problem, men jag ser positivt på det. Om inte detta hade hänt så hade jag fortfarande inte vetat hur man får en patient som inte andas att börja andas igen och det är bättre att jag listar ut det nu (när patienten inte ska överleva) än senare när det är patienter med ägare. Jag lärde mig enormt mycket och  eftersom Leslie gick lite upp och ner i början lärde jag mig även att verkligen hålla koll på patienten hela tiden. Så i slutändan ser jag bara positivt på upplevelsen.

 

Sen efter att jag hade kämpat så mycket med att hålla grisen levande, skulle jag avliva i slutet. Detta gjordes genom att spruta in 10 ml kaliumklorid i en öronven (vilket jag gjorde väldigt bra för jag är väldigt bra på öronvener ;-) ). Stackars Leslie lades i en tunna och åkte till obduceringsfrysen...

 

Vi var klara halv sju...

 

 

23 mars, 2007

 

Säger det viktigaste först; Om ni trycker på "Gästbok"-länken ovan kommer ni till en svensk gästbok som är tillverkad så att alla svenskar jag känner kan skriva något där utan rädsla..

 

Imorse var jag väldigt upprörd över ett praktiskt prov som jag hade i måndags. Jag var så nere att jag fick kämpa mot tårarna under de första timmarna i skolan. Det kändes verkligen inte roligt att vara i veterinärskola längre. Men what difference a day makes som de säger på engelska. Vid middagstid hade jag tårar i ögonen, men på grund av glädje inte sorg. Tre av våra lärare hade satt ihop föredrag om vad man ska och inte ska göra som veterinär. Det handlade till största del om deras första år som veterinärer.

 

- De första djur som både Phil och Martin steriliserade när de kom ut på arbetsmarknaden avled... (Lärdom 1: Kalla aldrig kastrering/sterilisering för rutinoperation. De är vanliga men förvänta dig att precis allt kan gå fel)

 

- Phil skulle obducera en hund då den helt plötsligt vaknade till och började röra på sig...  (Lärdom 2: Försäkra dig om att djuret är dött innan du börjar dra ut organen)

 

- Scotts kollega var väldigt bra på konstgjord befruktning i små hundar, men inte så bra på att operar, vilket hon därför inte gjorde så ofta. När hon en gång var tvungen att sterilisera en hund kom hon inrusande till Scott, med glatt viftande armar, och bad honom upprymt att han skulle komma för hon hade hittat något i hunden som hon aldrig hade sett förrut. Scott förflyttar sig till operationsrummet och upptäcker att hans kollega har väldigt framgångsrikt tagit bort denna oigenkännliga tillväxt. En tillväxt som tyvärr råkade vara urinblåsan... (Lärdom 3: Se till att du är bra på anatomi)

 

- Phil skulle obducera en häst och upptäckte att den hade typiska brännskador på insidan av blodkärlen av ett bedövningsmedel. Han ringde veterinären och sa att han misstänkte att dödsorsaken var bute(läkemedelt)överdos och frågade veterinären hur mycket han gav hästen. Veterinären var inte riktigt säker men sa att han tog doseringen som var angiven på flaskan. Phil frågade hur mycket detta var. Veterinären förklarade då att det var en av dom där flaskorna som har bilder på de olika djuren (katt, hund, häst osv) och att han bara hade doserat enligt den förteckningen. Phil tittar då på miniatyrponnyn framför sig. Mannen hade doserat enligt fullvuxen häst (450 kg) (Lärdom 4: Lita aldrig på doseringen angiven på flaskorna)

 

- Veterinären hade gett penicillin till några hästägare för att ge sin häst. De hade missat halspulsådern och gått in i kärlet som leder upp till hjärnan. Hästen dog direkt. (Lärdom 5: Börja aldrig jobba med hästar)

 

- Martin opererade en sjuk hund och lämnade sen hunden i en frivilligs (frivillig på kliniken) händer. Han får senare ett samtal från ägaren som klagar över att huden över hundens rygg är förtjocknat och har en skorpig yta. Martin säger till ägaren att ta in hunden. De upptäcker att hunden har djupa brännskador för att hans frivillige hade använt en värmelampa över hunden för att den inte skulle frysa  (Lärdom 6: Bara för att någon vill hjälpa till, tro inte att de inte är intelligentsbefriade galningar)

 

- En veterinär skulle sterilisera men råkade skära hål på mjälten som började blöda oerhört. De var tvungna att ta bort mjälten också (Lärdom 7: Ju fler organ man tar bort desto bättre ser man vad man gör)

 

- Martin fick ett samtal från en ägare; "Någon har tryckt upp en råtta i rumpan på min katt Hugo". Oj oj oj, tänkte Martin och bad ägaren komma in med katten. När han såg den svarta kroppen sticka ut ur katten medgav han att det visst såg ut som om någon hade misshandlat stackars Hugo genom att trycka in en råtta på ett väldigt prekärt ställe. Martin fick tag i en djursjukvårdare för assistans. Djursjukvårdaren tittade vänligt på Martin och sa; "Martin, denna katten håller på att föda." Det som stack ut var ingen råtta, utan en kattunge. Hur skulle Martin veta att han inte skulle tro på ägaren när kattens namn var Hugo, ett självklart manligt namn? (Lärdom 8: Lyssna alltid på dina djursjukvårdare. De vet mer än du någonsin kommer att göra)

 

Och listan fortsätter. Jag skrattade precis hela tiden. Helt underbart. Kort därefter hade vi hästpraktik och när vi kom in i rummet hade de radat upp sex hästhuvud (riktiga, med blod rinnande från näsborrarna) på ett cirkulärt stativ. Vi skulle använda dessa avhuggna huvud till att lära oss att fila ner tänder. Det var rätt så praktiskt för hästen protesterade inte och var (för det mesta) stilla.

 

 

21 mars, 2007

 

Morgon började i förvirring då jag försökte komma fram till vilka kläder jag skulle ha på mig när jag skulle till min första obduktionslabb. I sin hast att se till att vi har så mycket att lära som möjligt under fjärde året, hade professorerna glömt att informera oss om var denna labb skulle vara, om vi skulle förbereda oss på något sätt och hur vi skulle klä oss. Dagen innan tappade jag bort mig på djursjukhuset i jakt på obduktionsavdelningen. Avdelningen hittades till sist och jag gick hem med tappert hjärta, lugn i vetskapen om att jag i alla fall visste var jag skulle vara morgonen därpå.

 

Iklädd grön overall och stövlar knaprade jag dit på morgonen. När gruppen på 20 hade stövlat in i rummet inledde läraren med att skälla på oss för att vi inte hade läst igenom anteckningarna inför dagens labb. Alla såg allmänt förvirrade ut. Med all rätt, för var fanns dessa anteckningar? Jo, online, under ämnet ”Produktionsdjur”, undertitel ”Får”. Hur skulle man veta det om ingen bryr sig om att säga det? Jaja...

 

Labben fortsatte med att Mandy (läraren) drar ut en cocker spaniel från en påse. Denna lilla hund ska hon demonstrera korrekt obduktionsteknik på. Mitt i hennes allmänna bedömning av utsidan av djuret kommer en man in med en bur på hjul innehållandes tre grisar. Två griskultingar (nyfödda) och en 10 kg gris. Ena griskultingen var död och Mandy plockade ut den andra griskultingen för att den inte skulle bli uppäten av den större grisen. Lämnad ensam med den döda griskultingen, började 10 kg grisen att suga på griskultingens mage. Mums...

 

Så med en döende griskulting i famnen fortsatte Mandy med att gå igenom patalogiska förändringar efter döden, utan att bli distraherad av de sugande och grymtande ljuden från buren. Till sist tog en av assistenterna den större grisen runt hörnan och avlivade den. Denna gris fick tre personer obducera senare. De berättade efteråt hur musklerna fortfarande hade rört sig och hur de var tvungna att vänta tills hjärtat hade slutat slå innan de kunde skära upp grisen.

 

Men, man kan ju inte gå igenom en obduktionslabb utan lite dramatik, eller hur? Mitt i uppskurningen av hundens mage blir det en aning uppståndelse på andra sidan obduktionsbordet. En tjej har svimmat och människorna som står närmast hinner ta tag i henne innan hon trillar i golvet.

 

De tre timmarna förflöt i lugn takt, med gradvis försämring av luften. Sjuka grisar (vi studenter fick grisar att skära i) luktar fruktansvärt illa. Vår gris hade larver i munnen. Trevligt...

 

Efter det hade vi lunch. Konstigt hur hungrig man blir av att skära upp döda djur ;-)

 

 

19 mars, 2007

 

Jag fullkomligt hatar praktiska prov. Eller muntliga prov som man också kan kalla det. För man kan inte slippa undan förödmjukelsen att inte komma ihåg en viss fakta. När man har skriftliga prov och träffar på en fråga man inte kan besvara, sitter man och grunnar på den några minuter innan man bestämmer sig för att släppa den och offra dom poängen. Det är väldigt svårt i muntliga prov när de som frågar står och stirrar på en och förväntar en att man kan svaret. Om man inte kan svaret så bara väntar dom och man förvandlas till en babblande idiot då man ber om ursäkt för att man inte kan återge den information de söker.

 

Dagens prov – kirurgi och narkos.

 

Fem stationer; Handtvättning, sterilt sätta på handskar, sy ihop ett snitt i en grisfot, återge stygnmaterial och namnge instrument, och till sist att sätta ihop en narkos maskin och besvara fråga om narkos.

 

Jag började med att sy som inte gick så värst lyckat. Efter att ha kommit en bra bit längs snittet tittar jag till höger och ser till min förfäran hur mina tidigare stygn hade börjat gå upp. Läraren kom förbi och frågade mig vad jag misstänkte hade hänt. Som en god elev svarade jag att jag antagligen inte hade dragit hårt nog (man kan inte dra för hårt heller för då sätter man vävnaden under för mycket tryck) och han instämde. Sen visade han mig ett tips för hur man skulle få en hårdare knut. Det hjälpte. Men efter att ha pratat med andra efter provet så var jag inte den enda som hade problem med att stygnen gick upp.

 

Sen kom jag till att namnge stygnmaterial och instrument. Stygnmaterialen gick bra (skriftlig del) men instrumenten blev jag helt förvirrad på. Det fanns tre olika saxar och jag visste bara om två. Så jag sa; ”This one’s Metzenbauer. This one is mayo...” och sen upptäckte jag till min förfäran en tredje sax och sa; “This is just normal scissors”. Han tittade på mig lite konstigt och frågade mig igen om det inte fanns något namn för dom varpå jag nervös tittade närmare på saxen (som om jag skulle få en uppenbarelse bara av att titta närmare på saxen) och skakade sen på huvudet. Jag tror att han gav upp på mig till sist... Jaja...

 

Sen kom vi till narkosen. Där gick det alldeles lysande. Jag kunde se att läraren i denna avdelning var nöjd med mig. Därefter blev vi iklädda masker och hårnät och började tvätta händer i femton minuter. Hon sa inget så jag tror att det gick bra också. Sista stationen var att sätta på oss handskar. Det gick också bra.

 

Så... allmänt gick det nog rätt så hyfsat. Lite obekväm början, men det blev ju bättre. Jag är bara glad att det är över. Jag tror att man måste klanta sig extremt för att få underkänt. Jag kan tänka mig att jag kanske måste göra om instrumenten...

 

Nu håller jag på att kola vippen av trötthet så jag ska nanna kudden.

 

 

17 mars, 2007

 

Igår var en stor dag i mitt liv. Vi fick internet. Möjligtvis lite patetiskt att jag ser det som en stor händelse, men jag har upptäckt att internet är min tråd till civilisationen mer än vanligt när jag är på andra sidan jorden. Jag blev bombaderad av mer än 160 emails i min outlook (som är kopplad till min dator så jag har inte kunnat kolla den innan) och har sedan igår försökt svara på de flesta emails. Om någon har skickat till mig men inte hört från mig, let me know.

 

Fjärde året i veterinärskola har rullat på. Veckorna rusar förbi i hastig och lustig ilfart. Innan jag har hunnit blinka är det helg igen och det är meningen att jag ska återhämta mig från veckan genom att gå igenom allt vi har lärt oss. Det är enormt mycket information som ska tryckas in i huvudet under fjärde året och jag tror att det är mest därför fjärde året har fått så hemskt rykte. Men så länge det bara handlar om att trycka in information kan jag klara av det. Det handlar bara om disciplin... Hmm... Ja.

 

Ämnena denna termin är Surgical Principles and Anaesthesia (kirurgiska principer och narkos), Diagnostic imaging (röntgen-principer), Equine Medicine and Surgery (Häst medicin och kirurgi), Reproduction and Obstetrics (Fortplantning och obstetrik), Small Animal Medicine and Orthopaedics, Production Animal Helath and Management och Avian, Exotic Pets and Wildlife Medicine (Fåglar, exotiska husdjur och vildmarksliv medicin).

 

Det är rätt många ämnen att hålla i huvudet och för tillfället känns det som om jag behöver skaffa mig en extern hårddisk som jag kan koppla till mitt öra för att kunna överföra information och lagra den.


Förmiddagarna kantas av föreläsningar (4 timmar i sträck) och eftermiddagarna är av praktiskt form. Äntligen får vi göra riktiga saker, som att undersöka hundar på djursjukhuset, undersöka för gradivitet i kor, hästar och får, och lära oss allt om hältor i hästen. Jag kan bara hoppas att all information kommer att förbli i mitt huvud.

 

Jag har precis spenderat två timmar med att sy ihop en kycklingvinge. Vi har ett praktiskt prov på måndag som innebär att visa att vi kan rätt skrubbteknik för att bli extra rena inför operation. Vi ska även kunna sterilt sätta på oss handskar, ställa in narkosmaskinen och sy ihop ett snitt i vävnad. Det är jätteroligt. Jag tycker verkligen om att sy :-)

 

Nu ska jag gå och lära mig om dessa narkosmaskiner...

 

 

Årskrönikan – När vi blickar tillbaka på Josephins liv under 2006

 

Året började med en smäll , eller flera. Nyårsafton kallas det som känt när vi påbyltade med mössor, vantar , halsdukar och tjocka jackor välkomnar det nya året med högljudda men färgglada smällare. Marisa, min kompis från Australien (importerad från Singapore),  hälsade på mig och kollektivet till familj när klockan slog tolv och slutsiffran 5 ändrades till 6. 2005 anslöt sig till det förgångna och vi hoppades alla på ett bättre år med färre tårar och mindre hjärtvärk.

 

En vecka in på det nya året började jag praktisera på en enorm stia. Med andra ord; grisar. Det var jätterolig upplevelse då jag inte bara fick lära mig att skära av testiklar på små pojkkultingar (en nyttig lärodom även ute i människolivet, tror jag ;-) ), utan även att inseminera suggor/gyltor och dra ut små kultingar som inte riktigt ville komma ut ur den där livmodern. Jag fick hjälpa till mycket och det gör alltid det mer intressant när man lär sig.

 

Veckan därpå åkte jag till min moster för att praktisera på närliggande hästklinik i Flyinge. Om inte dagarna hade fyllts av enformiga saker som att kolla hältor på hästar och frysa i minusgrader så hade jag kanske uppskattat upplevelsen mer. Nu hör det även till saken att hästen aldrig direkt har varit mitt favoritdjur så passionen var nog aldrig riktigt där till att börja med. Men trots detta kändes inte veckan som tid jag skulle ha spenderat någon annanstans. Jag kom fram till att jag verkligen aldrig tänker jobba med hästar, men främst upptäckte jag att jag har spenderat alldeles för lite tid med min moster och hennes man. Vad roligt man har när man bara sitter ner och pratar i timtals, utan TV och utan andra avbrott. Jag blev varse om åsikter jag aldrig tidigare hade vetat om och jag fann en förståelse för åsikter jag aldrig direkt hade yttrat. Det är alltid underbart när man känner att man växer och får en ny syn på livet.

 

2005 var inget bra år i Australien. På skolsidan hade proven och arbetena tagit kölapp medan jag var underbemannad bakom disken. På privatsidan hade jag stora problem med hjärtesorg och hemlängtan. Jag fick gå till läkaren efter den första terminen för att jag trodde att jag hade hjärnhinneinflammation (ibland vet man så mycket om allt sånt att man automatiskt blir hypokondriker). Med avsaknad av bister uppsyn ordinerade läkaren alkohol och festande. Han tyckte att jag pluggade alldeles för mycket och skulle ta det lite lugnt istället. Detta var dagen innan jag hade två slutprov i anatomi som avgjorde 70% av mitt slutgiltiga betyg. Men jag tog hans råd i mån om att gå ut på promenad när jag kom hem. Sen förhörde Marisa mig och till min förvåning kunde jag nästan allt som flytande vatten. Vad stressade jag för?

 

Så när jag skulle tillbaka till Australien i början på 2006 – på min födelsedag för att vara exakt – hade jag en sten i magen. Fasorna för det kommande året hade tornat upp sig framför mig och jag var inte riktigt säker på vad jag var mest rädd för. Vad det följande året skulle ha med sig i skolan eller vad året skulle överraska mig med i mitt privatliv.

 

Kurserna för första terminen visade sig vara ”Veterinary Nutrition and Animal Toxicology”, “Processes in Animal Disease – Pathology”, “Epidemiology, Public Health and Diagnosis” och “Veterinary Pharmacology and Chemotherapy”. Det blev en väldigt intressant samling ämnen. Den enda som inte riktigt var intressant var näringsläran. Men året, på skolsidan, blev verkligen en succé.

 

Sen har vi dock studentboendet och dess invånare. Tre av invånarna byttes ut. Två av personerna som hade varit med mig sen början försvann; Chris och Rebecca. En amerikan – Ryan – som jag tyckte om redan från början, kom aldrig tillbaka. Han skulle plugga hela sin utbildning i Australien men något hände hemma i Arizona under lovet och han kom aldrig tillbaka. Fick höra genom email att hans föräldrar hade sparkat ut honom ur hemmet och tagit ifrån honom pengarna som skulle vara till utbildning så att han nu arbetade två jobb för att kunna betala för tak över huvudet och föda. Det är klart att man i ett sånt läge undrar vad som gick snett eftersom detta inte var en särskilt kriminellt inriktad person. Han var jättehärlig och omtänksam på alla sätt.

 

I hans ställe fick vi Josh.

 

Vad kan jag säga om Josh? Han pratade så mycket skit att jag inte visste vad som var påhittad och vad som var så mycket lögn att han trodde på det själv. Han tyckte att han var jättesnygg samtidigt som han ville ha bekräftelse för att han såg bra ut. Han var väldigt närgången även fastän jag inte direkt kände honom. Han trodde att alla älskade honom. Han rökte marijuana och trodde att det var jättecoolt och att alla villa kyssa hans fötter för det. Han skröt om sin marijuana och berättade för sin rumskompis var han hade ”gömt” den. Han blonderade håret så att han såg ut som en korkad terrorist (han är av indiskt härkomst). Han kunde inte se en enda film utan att informera alla som råkade titta på den tillsammans med honom om hur han kunde stämma en karaktär för dittan och dattan (han pluggade juridik). Han informerade mig att om jag inte lärde honom att spela piano så skulle han stämma mig. Han berättade en historia för mig om hur han och hans pappa hade stämt en veterinär samtidigt som han ville vara min kompis.

 

Sen fick resten av våningen nog och vi anmälde Joshs knarkinnehav till Student Village. Detta gjordes vid nio-tiden på morgonen och samma kväll klockan sex hade Josh packat sina väskor och var borta. Killen förstod inte att det var vi som tjallade och kunde inte förstå hur någon kunde hitta knarket på hans så väldigt hemliga gömställe...

 

Sen kom nästa smäll. Marisa. Hon slutade vara min kompis när hon i ett svep förvandlades till en fnittrande fjortonåring. Detta hände när hon insåg att hennes 29 år äldre salsa danslärare var intresserad av henne. Konstigt, han är i medelåldern och har precis köpt en röd sportsbil... lägg bara i hop ett och ett. Tjugoåringen utan någon som helst tidigare erfarenhet av förhållanden kände sig smickrad och glömde i sin förtjusning bort att hon hade vänner. Jag lades på hyllan, betrakades som dum i huvudet och oattraktiv för att jag själv inte hade någon pojkvän och blev allmänt ointressant förutom till att möjligen samla damm. Att prata med tjejen var som att tala till en vägg. Saker jag sagt under ett tillfälle anklagade hon mig för att jag aldrig hade sagt under ett senare tillfälle. Jag gav upp på att konversera och drog till med lättsamma historier de få timmarna per dag vi träffades i skolan. Även fastän hennes hus låg bredvid mitt var hennes rumsdörr för det mesta låst och rummet tomt när hon var ute och festade med pojkvännen.

 

Han är ett ruttet ägg, men hon ser inte det. Han är arrogant och självisk. Han har friat till henne flera gånger. Han har redan barn och barnbarn. Han är gammal, gammal och gammal. Jag blir besviken när en annars så smart människa blir så lätt förtrollad och fördummad. Love makes you blind.

 

Ovanpå detta kom slutproven och däribland ett praktiskt prov där vi var tvungna att ta blod från grisar. Det var kanske ingen hit. Vi skulle kunna tömma denna gris från två ställen; halsvenen och öronvenen. Jag hade jätteproblem att hitta halsvenen och kunde aldrig hitta den under någon av träningsrundorna. Som tur var, när provet kom blev vi tilldelade vad vi skulle göra och som en kyss sänd från ovan fick jag göra öronvenen (som konstigt nog flera tyckte var svårare än halsvenen) och jag lyckades utomordentligt väl.

 

Sen var det midsommar mitt i vintriga Australien. Jag bjöd till fest och lagade köttbullar och potatis med gräddsås och lingon (tack IKEA). Mor hade skickat svenska flaggor och blå-och-gula serpentiner i postpaket. Till och med en miniatyr midsommarstång hade hon hittat. Mina gäster var en tråkig Marisa, en rolig Sri och en fascinerad Min. Detta året kommer jag att vara hemma på midsommar. Jaaaaa! Nypotatis. Himmelriket!

 

I mitten av vinterlovet åkte jag söderut för att lära mig allt om avelskor (läs ordet rätt; det handlar om kor, inte om skor). Efter två veckor där började byxorna kännas trånga men jag lärde mig ett och annat gott i matlagning som jag kunde tillämpa när jag kom hem. Familjen var helt underbar och hipp som happ hade jag skaffat mig en fosterfamilj till i Australien.

 

Innan början av den andra terminen skulle det firas att vi hade nått halvvägs i kursen. Detta firades med en smäll – som inte ens hade varit inplanerad – när bussen vi åkte med körde in i bakdelen på en stållastbil. 80% av passagerarna (jag inräknad) fick whiplash och blev utrustade med klippkort till kiropraktikern. Meningen med dagen var festande... men jag fick gå hem tidigt på grund utav illamående och huvudvärk. Bra ursäkt för att undvika festandet i alla fall... ;-p

 

Den engelska klasskamraten som, utklädd i riddarkostym (vi var alla utklädda enligt Monty Python tema), började omdirigera trafiken gjorde nästan att man uppskattade olyckan från en helt annan komisk synvinkel.

 

Ungefär en månad senare fick min uppfattning om min egen odödlighet sig en törn när den sista skandinaviska personen i min klass (förutom jag såklart) diagnoserades med en tumör i näsan. Under fin middag med vackra avskedstal sa vi förväl till Sondre och fick honom att lova att han skulle bekämpa detta och komma tillbaka så snart som möjligt. Med detta, Marisa och tidigare nämnda bussolycka såg denna halvan av året ut att börja väldigt tråkigt och jag visste inte om jag skulle ta mitt pick och pack och åka hem på direkten.

 

Men andra terminen kom igång. De intressanta ämnena fortsatte och jag började att ignorera Marisa som hon hade gjort mot mig. Detta gjorde det mycket enklare för mig att fortsätta med mitt liv. Det gäller att se det goda i varje situation och som resultat av Marisas prioriteringar, sökte sig hennes förra vän Sri och jag mot varandra som övergivna valpar. Jag har funnit en riktigt vän i Sri och vi hade riktigt roligt under resten av 2006.

 

Saker och ting blev verkligen ljusare när kusin Anna kom genom dörrarna på Perths flygplats, kånkades på väska och redo att ta in världen på andra sidan jorden. Med planer att hjälpa våldsdrabbade djur i det australienska samhället, skulle hon spendera fyra veckor som praktikant på australienska RSPCA. Jag fick husa Anna under största delen av denna tid. Boende hade ordnats hemma i Sverige i början av året, men tack vare underliga människor som ville prata alldeles för mycket med Anna, bestämde vi oss för att checka ut henne och placera henne på en madrass på golvet i mitt femton kvadrats rum.

 

Vad skulle jag göra utan Anna? Det är inte förrän man lever så tätt intill varandra som man verkligen kommer underfund med om man verkligen tycker om en människa. Ibland vill man mörda människan i fråga men inte med Anna. Jag bara upptäckte mer och mer hur mycket jag tycker om Anna. Hon är verkligen en av de bästa människor jag känner. Hon är så genomsnäll, omtänksam, stark och rolig. Även fastän hon nog inte vet om det själv. Och det är en del av charmen. Jag älskar Anna av hela mitt hjärta och jag har bestämt mig för att alltid hålla nära kontakt med henne. Vad som än händer...

 

Vi åkte till akvariumet, gick på djurpark, åt glass, åt chips, hade långa utdragna samtal om ingenting (Anna är specialist på detta – speciellt mitt i natten när Josephin vill sova) och hade stora besvär med att få matekonomin att gå ihop. Men det var några av de bästa fyra veckorna i mitt liv.

 

Sverige valde nytt parti och jag glömde att bidra med min röst. Jag hade föreställt mig att rösta på internet men än är inte det möjligt så jag var alldeles för sent ute för att brevrösta.

 

Den riktiga förändringen för mig kom dock när Min bestämde sig för att flytta ut och jag drogs med i det hela. Jag ville inte att Min skulle flytta för utan henne där som en konstant faktor skulle jag inte kunna klara mer tid i Student Village. Vi började jakten på ett hus, vilket var mer komplicerat (och mindre ekonomiskt) än jag någonsin skulle kunna föreställa mig. Men till sist – bara en månad innan jag skulle hem till Sverige igen – hittade Min ett riktigt bra hem. Möblerat, vatten och elektricitet som ingår och trevliga hyresvärdar. Kan inte bli mycket bättre än så.

 

Året avslutades med väl genomförda slutprov och fest för Rebecca som fyllde 21. Den fjärde december satt jag på planet hem till kylan.

När jag blickar tillbaka, så blev det ett bra år ändå. Jag hade ingen anledning att vara rädd. Visst, det hade sina nedgångar också, men det var inga jag inte kunde hantera. Mycket roligt hände emellan, men tyvärr är det inte sånt man kommer ihåg. Det är bara en känsla som hänger kvar. En känsla av att jag för det mesta hade roligt det där tredje året i veterinärskolan i Australien.

 

Det är nu lite mer än två månader senare och jag åker ner igen om två dagar. Jag har ingen aning om vad detta året har i beredskap men jag har anledning att än en gång vara rädd (det ligger i mina gener att oroa mig...). Elever innan mig har varnat att fjärde året kommer att vara tufft och att det är många som ger upp. Vi får se. Jag ger i alla fall inte upp. Om de inte kastar ut mig så får de minsann stå ut med mig.

 

 

3 september, 2006

 

Anna är fortfarande hos mig och (otroligt nog) så är jag inte det minsta trött på henne. Jag tror aldrig att jag kan bli trött på Anna. Även fastän jag tjatar om hur hon äter mig ur huset, så njuter jag verkligen av att hon är här. Jag hoppas att hon också tycker om att vara här. Tyvärr (på grund av läxa) så har jag inte lyckats underhålla henne så mycket som jag har velat. Hon spenderar väldigt många timmar på min säng med att ta tupplurer, läsa lite, ta ännu en tupplur, läsa lite, osv osv. Men vi har i alla fall hittat på några saker tillsammans. Hon är på RSPCA nästan varenda dag (förutom helger och kanske en dag ledig i veckan), så hon får i alla fall gjort det som det var meningen att hon skulle göra här. Glad i hågen kom hon in på rummet i går eftermiddag då hon precis hade avslutat en shoppingrunda med de tre klasskamrater som också har åkt till västra Australien för APU. Hon hade då precis lyckats handla de sista presenterna till alla hon känner.

 

Men idag var vi på nytt äventyr (det första sen vi var på djurparken Caversham). Vi åkte till ett akvarium där de har de flesta sjövarelser man kan hitta i haven runt Australien; hajar, clownfiskar, bläckfisk, maneter, sköldpaddor, drakfiskar, osv osv. Gå till galleriet om ni vill titta på lite bilder. Det var roligt, men personligen tycker jag bättre om Caversham. Jag fick ut mer av Caversham eftersom där har man mer kontakt med djuren. Men jag förstår helt och hållet varför jag typ inte borde hålla i en giftig sjöorm eller klappa en haj... Men ändå...

 

Vi har även flyttat ut Anna från hotellet där hon bodde, så sen en vecka tillbaka bor hon permanent på mitt golv och delar därmed de få femton kvadratmeter med mig. Anna fick tillbaka pengarna för de två veckor som hon inte kommer att bo på hotellet (vilket var jättebra, jag var lite orolig att vi inte skulle få tillbaka pengarna), så då sparar hon dom. Vi kom fram till att det var mycket enklare om hon bodde hos mig. Även fastän det blir längre resa till RSPCA varje morgon, så äter hon alla större måltider hos mig så det blev bara omständigt när jag var tvungen att köra henne till hotellet varenda kväll, vilket totalt tog mig nästan en timme (dit och hem igen).

 

I mitt liv så blev jag i fredags lite informerad om vad som kommer att hända i fjärde och femte året. Vi ska ha praktik på veterinärkliniker, sammanlagt 12 veckor. Utav de 12 veckorna så måste fem vara i Australien. Men det innebär att jag kan spendera sju veckor i Sverige, vilket jag verkligen tänker försöka att göra. För det är ändå i Sverige som jag planerar att arbeta i framtiden, så det är lika bra att jag vänjer mig vid den arbetsmarknaden nu. Det finns ju även möjlighet till framtida jobb den vägen... När jag berättade för mor att jag med 90 procent säkerhet kommer att komma hem under sommaren 2007 så utbrast hon strålande att då kunde ju Emil och Linda gifta sig den sommaren och jag kunde vara tärna. Det skulle verkligen vara så skönt att komma hem under den svenska sommaren igen och dessutom att få spendera den tiden med att göra något sånt roligt som att leka veterinär. Jag är jättespänd!

 

Nu har jag precis bakat bröd (jag bakar mitt bröd på egen hand, vilket vanligtvis innebär att jag behöver bara baka en gång i veckan. Men nu med Anna här har jag bakat ungefär var tredje dag...) och klockan är nästan elva på kvällen. Helt upprymd sitter Anna bredvid mig och äter nybakat bröd med Nutella på. Tur att man kan glädja någon...

 

 

19 augusti, 2006

 

Det har varit ett tag sen jag uppdaterade. Men nu, med Anna sittandes vid min sida, kände jag det omotståndliga behovet av att skriva några rader (det må vara Annas förtjänst eftersom hon precis gav mig en lång klagevisa om hur sällan jag uppdaterar denna dagbok). Det har hänt lite saker sen mitt senaste inlägg. Annas besök är ett av dom. Hon kom för exakt en vecka sen och ska vara här i ytterligare tre veckor. Än så länge har vi hunnit med rätt så mycket. Tyvärr så har jag letat upp en förkylning så jag har inte lika mycket energi som jag borde ha för att kunna visa Anna runt. Vi har varit på grillfest, på bio (”Lake House”), på marknad i Fremantle, på indonesisk marknad på Curtin Universitet, på kina restaurang och på shopping runda i Perth. Jag har introducerat Anna till KFC (Kentucky Fried Chicken – en snabbmatskedja från Amerika som gör de bästa kycklingburgare, etc. Allt som har med kyckling att göra. Och så pommes förstås.) och Tim Tams. De må ha Vegemite i Australien (hemskt hemsk äckligt!!) men de har i alla fall fått en sak rätt – Tim Tams. Kex täckta i alla möjliga olika sorters choklad. Yum! Anna tycker att det är ett minus att de inte har vit choklad Tim Tams, dock (det blir många inlägg från Annas sida nu eftersom hon sitter bredvid mig och pratar när jag skriver detta). Anna har även varit med mig i skolan en dag. Jag har planerat att vi ska även gå på djurpark, kanske besöka Perths Zoo och på ett ställe som heter Acquirium (det är som ett stort akvarium som man vandrar runt inuti. Jag har inte varit där själv så jag tyckte att det skulle vara roligt att åka dit när Anna är här.) Det känns lite underligt att ha Anna på besök. Precis som när far vär här så är det konstigt när världarna blandas. Jag har en värld här i Australien och en hemma. När de korsar varandra så blir det så konstigt. Konstigt nog är jag mest förundrad över hur naturligt det känns att ha min kära kusin här. Som om det är den vanligaste saken i världen.

 

Två veckor av mitt fyra veckors lov (innan Annas ankomst) var jag på en gård i Kojonup (3 timmar söderut) och lärde mig allt om avelsköttkor. De hade runt 800 Angus och jag fick lära mig hur man hittar livmodershalsen för att inseminera. Tanken var att jag skulle kunna inseminera en ko i slutet av min praktik men vi fick slut på kor. Detta var antagligen p.g.a det torra vädret (de hade inte fått någon av det värdefulla regnet som de behöver under vintern) och det fanns knappt någon mat till korna. Men jag hade jätteroligt och lärde mig jättemycket. Det var skönt att komma bort från studentrummet och ut i verkligheten. Ut till kobajs och ren luft (kanske fel att säga det i samma mening...).

 

Jag klarade såklart mig igenom den första terminen i tredje året och är nu inne på den andra terminen. Det innebär att jag är nu halvvägs igenom min kurs (två och ett halvt år bakom mig och två och ett halv år framför mig). Detta firade vi genom att vara med i en bussolycka. Bussolyckan var ju inte direkt planerad. Det som stod på agendan var champagne frukost, lawn bowling (typ boule på gräsmatta), pizza, och fortsatt festande på diverse uteställen. Vi hade hyrt två bussar som skulle ta oss runt 70 elever till champagne frukosten. En av bussarna kom fram helt okej, den andra (den som jag var på) kom inte fram lika helskinnad. När vi hade runt fem minuters färdväg kvar bestämde sig busschauffören för att köra in i baken på en stållastbil vid ett rödljus. På grund utav den hårda lastbilen så blev smällen rätt så rejäl (även fastän vi antagligen inte körde i mer än 30 km/h). En tjej längst fram smällde pannan i fönstret så hårt att glaset sprack. Hon fick en rejäl bula men klarade sig annars helskinnad. Jag smällde knäet så hårt i framförvarande säte att det lossnade från skruvarna. Hakan slog jag i en metallstång ovanpå framförvarande säte, medan jag skadade handen när jag tog emot den framåtgående rörelsen. I början hade jag bara ont i knäet men ungefär en timme senare började jag få ont i nacken och huvudvärk. Hallå whiplash! Firandet blev nerkortat... Jag gick hem efter pizza ätande på skolan för jag kände desperat att jag var tvungen att lägga mig ner och vila mig. Chris kom och hälsade på lite senare (efter ett desperat sms från mig) och gav mig en massage. Efter ett samtal med far så kom jag dock fram till att jag antagligen skulle försöka besöka en kiropraktor så fort som möjligt. Som tur är så utbildar Murdoch University kiropraktorer så jag fick en tid på deras skolklinik och fick studentrabatt. Kostade bara runt 140 svenska kronor. De hade t.o.m tillgång till röntgen på kliniken. Jag fick den grundligaste undersökningen någonsin (varade i tre och en halv timmar) där alla mina reflexer, hörsel, syn, lukt, känselpunkter på huden osv. kollades. Röntgen avslöjade att jag inte hade någon fraktur men att en av mina kotor i nacken inte riktigt följde med resten när jag böjde huvudet framåt. Han kunde inte säga om detta var en gammal skada eller om det kom från olyckan. Han sa att det mesta av min smärta antagligen kom från sträckning av senor och ligament, vilket tar ett tag att bli av med.

 

Men nu, några veckor senare, är jag nästan tillbaka till mitt gamla vanliga jag. Min kiropraktor är väldigt nöjd eftersom han kallar mig en ”compliant” klient, en patient som tar råd på allvar och gör vad de säger till en att göra. Detta är anledning till varför jag har återhämtat mig så fort, enligt honom.

 

Lite dramatik får man vara med om här i Australien. Jag återkommer senare, antagligen p.g.a dödshot från Anna...

 

 

16 maj, 2006

 

Först och främst, idag är det min lillebrors födelsedag; Grattis Eric!

 

Skolan tar enormt mycket av min tid för tillfället. Som tur är så blev ett prov (som jag skulle ha haft idag) flyttat – just för att vi hade så mycket att göra och alla höll på att kollapsa – så jag kan andas lite igen. Det är bara två och en halv vecka kvar i skolan och sen är det en veckas repetition och sen kommer slutproven. En fördel med slutproven denna terminen är att alla våra prov har hamnat i den första provveckan (två veckor ges till slutproven) så vi har en vecka extra ledigt :-)

 

Tyvärr så måste jag ta mig igenom alla slutproven först... Detta innebär även ett (igen) praktiskt prov där jag måste ta blod från grisar. Jag avskyr allt vad praktiska prov heter. Jag var så lättad över att jag tog mig igenom förra terminens praktiska prov och nu ger dom oss ett nytt!! *suck*

 

Jag gick på en strippklubb i fredags. Manliga strippare, om det gör saken bättre ;-). Sri (salsa kompis) gick dit veckan innan pga födelsedagsfirande och de fick gratisbiljetter. Så hon frågade om Marisa, jag och Cheryl ville komma med. De trodde att de var tvungna att arbeta hårt för att få mig med, men Sri var chockad när jag sa ja omedelbart. Jag menar, detta är något som jag aldrig skulle betala pengar för men som är lite fräckt att se vad all uppståndelse är om. Jag var glad över att jag inte betalade något. Det var rätt så tråkigt och enformigt. Showen slutade vid ett-tiden, men vi gick redan vid tio. Men det var en ny upplevelse att lägga i minnesbanken.

 

Annars har jag inte så mycket att berätta eftersom jag spenderar så mycket tid i skolan så inte mycket händer utanför...

 

Kram

 

 

24 April, 2006

 

Hejsan hallå!

 

Faktumet att jag inte har uppdaterat min hemsida på några veckor har gnagt i mitt bakhuvud vid flera tillfällen, men för tillfället är det rätt så mycket i skolan. När jag väl har tagit mig igenom framtida fem veckor med uppsatser, inlämningar och prov så börjar slutproven. Så jag vet inte riktigt om jag kommer att ha så mycket tid att skriva här. Jag varnar er nu i förtid. Konstigt nog är jag inte stressad. Av någon anledning är jag mestadels frustrerad. Detta pga en uppsats som jag ska skriva i pathalogi men som jag inte har en aning om hur jag ska skriva den eller hur jag ska hitta information. Nej, det är inte helt sant. Jag vet hur jag ska skriva den. Jag har en idé, men av någon anledning så kan jag inte hitta relevant information – varken i böcker, journaler, eller internet. Väldigt irriterande! Den ska vara inlämnad om en vecka och innebär 10% av mitt slutgiltiga betyg – vilket kanske inte direkt är så mycket men jag tycker ändå att det är jobbigt att jag kanske inte kommer att kunna lyckas bra med uppsatsen för att jag inte kan hitta information. Dumma, idiotiska uppsatsämne!

 

Jag gick på en fest i veckan (jag har precis haft påsklov – tack gode gud) och det var en typisk asiat-dominerad fest. Vilket innebär att man kan knappt komma in i huset för alla har satt sina skor utanför (detta är något man lär sig rätt så fort när man är omgiven av många asiater – de sätter ALLTID sina skor utanför dörren). Jag hade omfattande problem att hitta mina sandaler när jag skulle gå hem igen. Det fanns ingenstans att hänga jackor (eftersom – once again – av någon anledning så är jag den enda som känner att jag behöver jacka) så jag la den på golvet. En väldigt bra sak med asiat-fester är att det alltid finns mycket mat. Vilket jag visste. Vilket också var en avgörande faktor i varför jag gick dit. Gratis mat tackar man aldrig nej till. Och det var mer eller mindre det enda vi gjorde där. Åt. Har ni någonsin märkt att man har mest foton från en kväll då man egentligen inte gjorde särskilt mycket? Jag hade såklart kameran med mig (tänkte att jag måste dokumentera något roligt denna terminen) och det visade sig att vi hade mest roligt åt att ta roliga foton än att faktiskt mingla och lära känna nya människor. Ja, det där med att lära känna nya människor har aldrig riktigt varit min grej och denna gång var inte något undantag. Jag blev instängd i en liten skrubb och sexuellt antastad av en bög (eller det var det vi ville att alla skulle tro när vi fnittrade och gjorde sexljud – mestadels han, Josephin skrattade mest) och sen när vi väl kom ut (Callums pojkvän Chris höll för dörren så vi kunde inte komma ut tidigare) var Chris och Marisa försvunna och efter mycket letande så hittade Callum och jag dom uppe i badrummet i badkaret på övervåningen. Vi kände oss lite som om vi var i tredje klass när vi sprang omkring och gömde oss och fnittrade, men vi hade inte direkt något annat för oss. Vi kände inte någon annan där och det är inte lätt att vara typ de enda tre vita utav fyra på en asiat-dominerad fest.

 

Det är även underligt hur kroppen blir van vid temperaturer. Jag har alltid varit frusen av mig, men sen jag kom till Australien tror jag att jag kommer att bli väldigt bortskämd med värme. Det är 25 grader ute och jag har byxor, en topp och långärmat ovanpå det på mig. Inte förrän det går upp mot 30+ tycker jag att det börjar bli lite varmt. Oj oj oj, jag kommer dö när jag flyttar hem till Sverige igen... Frysa ihjäl.

 

Åååh, jag har helt glömt – Josh är borta. Vi fick honom vräkt pga droginnehav. Det är så skönt här nu. Nu vill jag gå hem igen – innan kände jag för att undvika huset bara för att han var där. Han får inte ens beträda området, så det finns ingen risk att han kommer att komma och hälsa på. Nu har alla dörrarna till sina rum öppna och stämningen är så annorlunda. Det kändes riktigt skönt att bli av med det där rötägget.

 

Jag gjorde posters (i Photoshop) till en pjäs som Chris är med i (min Chris – inte Callums ;-) ) och jag ska försöka ta ett foto (i smyg) av anslagstavlan där de sitter för jag tycker det är rätt så fräckt att alla på hela skolan kan se mina posters. Jag ansökte om ett jobb – mest för skojs skull – och hamnade i värsta allvarliga jobbintervju. Jag känner inte för att jobba dock. Jag skulle nog inte ha tid. Jag har knappt tid nu att plugga – hur ska jag ha tid att jobba. I så fall kanske i någon snabbmatskedja, men annars – nope.

 

On that note, så måste jag gå till lektion nu (Ben tittade precis in i mitt rum – nyvaken – och undrade om vi hade lektion. Uhm...ja... om typ femton minuter. Han delar ett ämne med mig och han sover oftast igenom morgonlektionerna). Jag har uppdaterat lite bilder från den där väldigt händelsrika festen också.

 

Kraaaaam!

 

Until we meet again...

 

 

21 mars, 2006

 

Det har varit en fullpackad helg. I lördags så gick Sri, Marisa och jag på Il Divo konsert. Jag har inte lyssnat på Il Divo så mycket som Mars har gjort men hon hade beställt en extra biljett till en annan kompis som ångrade sig senare, så jag ryckte in och sa att jag kunde köpa biljetten av henne. Jag är glad att jag gjorde det. Det var min första konsert och det var verkligen värt pengarna. De sjöng alldeles fantastiskt; missade inte en enda ton.

 

På söndagen så skulle Marisa på danstävling med John Salsa (vår salsa instruktör). Han skulle egentligen ha dansat med någon annan, men på tisdagen samma vecka så sa hon att hon inte kunde dansa på tävlingen (jag vet inte anledningen), så John frågar Marisa. Mars är förstås väldigt osäker till om hon ska göra det eller inte; hon är ju fortfarande bara elev (även fastän hon är fantastiskt duktig). Hon bestämmer sig för att ställa upp – bara för skojs skull. Så vi travar dit på söndag vid tre-tiden och fyra timmar senare har Mars och John fått en guldmedalj. De vann den kategorin som de ställde upp i (Adult Street Latin; salsa och marengue)! Jag var säker på att de skulle få medalj men jag vågade inte tro på att de skulle få guld. Men de fick de och jag är så glad för hennes skull. Hon förtjänar verkligen det efter allt jobb som hon lägger ner på salsan (hon dansar nästan varenda kväll). Jag är så stolt över henne.

 

 

18 mars, 2006

 

Livet flyter på som vanligt här i Perth. Jag lämnar in pathalogirapporter varje vecka och får känna mig som en riktig veterinär för en stund när jag diagnoserar sjukdomsdrabbade organ. Kommer någon ihåg det där lilla lammet som jag fick vara med om att ta hand om förra terminen? Lammet föddes med kejsarsnitt; mamman och syskonet dog och Tipsy (som hon heter) var den enda kvar. Vi födde upp henne med nappflaska, alla hjälpte till i rotationer. Förra veckan, när jag hade en lektion på skolbondgården med att lyssna på hjärtat, ta tempen på får osv., var lilla Tipsy där. Hon är precis som ett husdjur. Medan de andra fåren står ihoptryckta intill väggen, så långt bort från människor som dom kan komma, kommer Tipsy upp och hälsar på oss när vi har genomgång. Detta lilla lamm, knappt 50 cm i mankhöjd går runt bland alla elever och förväntar sig att bli klappad. Hon är bara för söt. Om bara alla fåren var sådana.

 

Jag var på skolpuben i torsdags och kvällens tema var ”Tecknat”. Vilket innebar att man kunde klä ut sig till någon Disney figur, någon animerad figur, en superhjälte osv. Jag valde Cruella DeVille (från ”De 101 Dalmatinerna”). Det blev väldigt lyckat. Jag färgade halva håret vitt och halva håret svart och spacklade ansiktet med smink så att jag blev nästan oigenkännlig. Kvällen i sig blev mindre lyckad eftersom min stående danspartner – Ben – var lite väl på örat och tog sig därmed igenom kvällen genom att ramla in i människor och trilla raklång på golvet. Underhållande de första tio minuterna men sen förlorad det sin ”charm” (om man ens kan kalla denna förödmjukelse för det) efter att jag var tvungen att hålla fast i honom hela tiden för att förhindra honom från att trilla.

 

Idag ska jag på konsert – Il Divo. Jag har faktiskt inte lyssnat mycket på dom innan för det är mest Marisa som har lyssnat, men jag börjar verkligen tycka om dom. Saken var den att jag inte hade beställt någon biljett men en av Marisas kompisar (som skulle ha gått) ångrade sig och Marisa var fast med en extra biljett. Så jag erbjöd mig att komma med. Ett dyrt erbjudande, men nåväl, jag får i alla fall gå på en konsert. Konserten är utomhus (de har sagt att det ska vara 34 grader idag...), i en park vid namn Kings Park, så det blir nog jättebra. Jag är väldigt spänd. Dagen är fullbokad även imorgon för Marisa ska vara med i en danstävling. Jag är så stolt över henne. Hon ska dansa salsa – såklart – och egentligen var det inte meningen att hon skulle vara med, men hennes danslärares partner kunde inte komma så Marisa fick rycka in. Hon har varit i hårdträning sen i tisdags då hon fick förfrågan om hon ville vara med i en danstävling samma söndag. Jag beundrar den tjejens nerver. Jag ska ha kameran med mig i högsta hugg; hon kan inte smita undan.

 

Jag har nu ”lov” i en vecka – Study Break. Vilket innebär att jag har mycket att plugga eftersom prov är på ingående, men det går nog bra. Jag har varit mer disciplinerad denna terminen och är rätt så uppdaterad på det mesta.

 

Vi hörs snart igen!

 

 

9 mars, 2006

 

Jag har tappat rösten, vilket inte är direkt störande i början men när det varar längre än en dag så tappar jag intresset. Jag kan fortfarande göra mig själv hörd, men bara genom viskningar. Det jag saknar mest är att sjunga; jag känner mig verkligen handikappad. Det är även väldigt svårt att ta del av en konversation med fler än en annan person för om de pratar med varandra så har jag inte en chans att göra mig själv hörd. Man blir även väldigt introspektiv och jag är trött på att vara så fast i mitt eget huvud. Så efter fyra dagar av tystnad gick jag till läkaren. Han tittade i min hals i en sekund, nickade och drog fram recepthäftet. Nu är jag då på antibiotika kur... Förhoppningsvis fungerar det snabbt.

 

Annars så går skolan framåt; alldeles för fort egentligen. Igår undersökte jag får och getter med stetoskop; fick lära mig att lyssna på friska andetag och hjärtslag. Skulle även ta avföringsprov, kolla pupilreflex, lymfkörtlar och ändtarmstemperatur. Getter är så söta, mycket snällare än de där dumma fåren.

 

 

3 mars, 2006

 

Ja, jag har då väldiga problem med en av mina “flatmates”. Josh – eller Baguette som han egentligen heter... Anyway. Han är väldigt nedlåtande mot mig (mot tjejer i allmänhet), han tror att han är ’all that’ och han försöker verkligen sitta bästa för att bli ihop med vem som helst – så länge det är någon av det motsatta könet. Han pratar och pratar och pratar och allt han säger är bara dumheter. Jag tror inte att han har sagt något intressant alls. Han har ingen respekt för att man sitter och pluggar; han bara kommer in och pratar med en ändå. Jag sitter och tydligt ignorerar honom genom att bara fortsätta läsa och ändå så fortsätter han att snacka (...). Han kallar mig självisk och hotar med att stämma mig för att jag inte har tid att lära honom spela piano. Han är en riktig idiot. Och tyvärr så bor jag med honom, vilket gör det väldigt svårt att undvika honom.

 

Okej, låt oss lämna det ämnet. Jag har precis avslutat min andra vecka av första terminen i år 3 och jag har redan fullt upp. Det är jätteintressant och jätteroligt, men det känns lite tufft att det redan är så mycket att göra och det är bara i början av terminen. Men schemat är i alla fall lite luftigare än förra året (vilket i genomsnitt var helt skrämmande traumatiserande) och jag har inte så många lab-timmar (jag tycker inte värst mycket om labbar – om det inte är dissektioner). Igår skrev jag klart mina två bondgårdsrapporter från mina två praktikveckor. Deadlinen var idag. Jag skulle gå till skolpubben med Ben klockan tio och jag var klar med rapporterna halv tio. Det gav mig en halvtimme att byta om. Mer än perfekt timing. Men...sen kom ju inte Ben hem förrän tjugo i elva. Det gjorde inte så mycket för vi hade så roligt på skolpuben. Det var temakväll (vilket är varannan torsdag) och kvällens tema var att man skulle klä sig i något vitt eller något som var vitt (typ ett spöke eller en ängel). Det var rätt så enkelt egentligen, så jag bara tog på mig en vit kjol och en vit topp. Jag sätter upp en bild på det i gallerian när jag får bilden från Min. Jag hade glömt hur roligt det är att dansa med Ben. Jag kommer verkligen att sakna honom när han slutar här i slutet av terminen (detta är alltså hans sista termin....*snyft*)

 

Ben är i en av mina veterinärkurser denna terminen (Näringslära och Förgiftning) och han är bara så rolig. Den första veckan fick vi gå och hämta honom flera gånger för att han hade gått vilse på väg till lektionen (veterinärområdet är väldigt förvirrande). Han är så förvirrad att han ringer till Marisa (när lektionen har börjat) för att fråga var vi är någonstans. Han förstår väl att man inte kan ringa till någon mitt i lektionen. Haha. Gårdagens lektion så satte han sig i en stol i föreläsningssalen som inte hade ett bord (man fäller upp borden från sidan av stolen). Det tog honom först en minut att räkna ut att bordet saknades (åt vilket jag skrattade i evigheter) och sen sa jag till honom att jag hade sett ett löst bord ligga längst bak i föreläsningssalen och att det nog var hans bord. Så han går och hämtar bordet (!) och lägger det i sitt knä för att skriva på den. Han är så underhållande. Så jag kallar honom ’Konstig pojke’ på svenska och han utbrister ”What? Did you just call me Constipated?!” (Va? Kallade du precis mig förstoppad?!”) Han tyckte ’konstig pojke’ lät som constipated – vilket jag aldrig har tänkt på, men jag antar att det kan stämma. Han är så rolig denna människan. Det roligaste är att han alltid är så förvirrad och förvånad.

 

Jag fick förresten ett email från Ryan och han lever i alla fall fortfarande. Men han kom ändå inte riktig med särskilt goda nyheter. Han berättade att han inte kommer att fortsätta plugga här för han blev utkastad från sitt föräldrarhem i mitten av januari och har sen dess arbetat på två jobb för att kunna betala hyra på den lilla lägenhet han var tvungen att ordna och för att få ihop till mat i kylskåpet. Hur kan föräldrar försätta sitt barn i en sån situation? Jag vet inte om jag skulle kunna stå bredvid och titta på när mitt barn kämpade med två jobb bara för att hålla sig flytande. Han sa åt mig att jag kunde dela ut hans saker (som han lämnade hos mig) till vem som ville ha det, vilket var väldigt sorgligt. Det kändes som om han hade dött och nu får jag ansvaret att dela upp hans saker. Jag saknar verkligen Ryan. Han är en jättebra kille.

 

Jaja... Nu ska jag forsätta att mumsa på mina Ballerina kex som jag köpte på IKEA förra veckan och försöka plugga lite.

 

Ha det bra!

 

 

22 februari, 2006

 

Hej igen!

 

Long time, no see… Än en gång så är jag ledsen över att jag inte var särskilt bra på att uppdatera denna sidan förra året. Det var ett rätt så jobbigt år och de som känner mig bättre vet mer detaljer om det som jag inte tänker dra upp här.

 

Nu har i alla fall ett nytt år börjat och även fastän jag vet bättre nu och inte kommer att lova något som jag inte kan hålla så kommer jag att göra mitt bästa för att försöka uppdatera regelbundet.

 

Jag är tillbaka i samma lägenhet men det känns så mycket annorlunda. Tre av mina förra huskompisar har flyttat och nu känns det som om jag är omgiven av främlingar. En tycker jag inte om alls – han är läskig. En klär sig bara i svart, men han verkar faktiskt helt okej. Och den tredje har jag knappt pratat alls med; hon är knappt hemma. Jag saknar Chris, Rebecca och Ryan. Jag vet inte ens vad som har hänt med Ryan. Jag trodde med säkerhet att han skulle komma tillbaka till Flat 52 men jag tror inte att han har kommit tillbaka till Australien alls – än. För jag har fortfarande hans lakan, mobil, hårgel och kaffekokare i mitt rum. Jag gillar verkligen inte denna situationen. Jag känner mig inte direkt trygg – i mitt eget hem. Ingen är galen här längre. Roligt galen. Chris kom och hälsade på mig för två dagar sen och besöket slutade med att han virade in mig i svart maskeringstejp som han hittade i sin ficka. Det är så det ska vara. Jag vet att det låter lite underligt, men jag saknar den knäppheten. Jag saknar att inte kunna komma hem och slappna av bara för att det är lika allvarligt hemma som i skolan. Hopplöst.

 

Men jag har i alla fall roliga ämnen denna terminen. Jag läser diet och näring, droger (och doser), gifter och patologi (sjukdomar). Jag tror att det kommer att bli svårt men väldigt intressant. Så vi får se hur det går.

 

Jag ska gå upp om 6 timmar så jag borde nog gå och lägga mig. Men jag återkommer  - förhoppningsvis inom en månad ;-)

 

 

3 juli, 2005

 

Det har varit en lång termin, även fastän den gick rätt så fort när man ser tillbaka. De äldre veterinäreleverna varnade oss om att denna terminen skulle vara jättejobbig, men jag var inte rädd. Jag tänkte att jag har klarat mig igenom sex terminer av IB så jag skulle nog kunna klara mig igenom en ynka termin i veterinärskolan. Det gick inte riktigt så bra. Det hela slutade med att jag gick till doktorn eftersom jag hade yrselattacker och kände att jag skulle svimma var femte minut. Jag hade huvudvärk, var illamående och fruktansvärt trött. Först intalade jag mig själv att det var bara stress, men när jag inte ens kunde läsa två meningar i min anatomibok utan att känna att jag skulle spy och svimma – allt på samma gång – så började jag bli orolig att det var något allvarligt. Så Marisa och Jenny (svenska tjejen från Kristianstad) tog mig till läkaren. Detta var på söndagen – dagen innan vi hade två slutprov i anatomi. Eftersom det var söndag så kostade det dubbelt så mycket att gå till läkaren, men jag var desperat för jag trodde att jag höll på att avliva på fläcken.

 

Läkaren såg nog direkt var som var fel med mig när jag kom in. Istället för att börja undersöka mig, upptäckte han min accent och frågade var jag varifrån. Detta startade en tiominuters konversation om Sverige. Det var inte förrän efter tjugo minuter av småprat som han frågade vad som var fel med mig. Jag förklarade alla symptom och han gjorde alla rutinundersökningar. Han kom fram till att jag var jättefrisk – jag hade inte ens för högt blodtryck. Detta var såklart jätteskönt att höra för jag var verkligen orolig att något var väldigt fel med mig. Han sa att allting var stressrelaterat och att jag inte skulle plugga mer idag.

 

Inte. Plugga. Mer. Idag.

 

Ahum... Det var ingen bra idé, tyckte jag, för jag hade två prov nästa dag och jag hade inte kunnat plugga till det för att jag hade känt mig så dålig. Vilket jag sa till honom. Fem minuter av försök till övertalning senare insåg doktorn att det gick inte att få den här tjejen att sluta plugga. Istället började han rabbla upp alla saker som motverkade stress. Träna, ät frukt (bara att äta är en bra sak – jag åt inte direkt så mycket vid detta laget), drick vatten osv osv. Han frågade om jag drack (alkohol) och jag svarade nej, varpå han sa med ett allvarligt ansikte; ”Well, that’s your problem right there.” Haha, typisk australienare.

 

Mot all förväntan gick provet (teoriprovet) bra nästa morgon. Jag insåg att jag kunde det mesta ändå eftersom jag hade pluggat på det långt innan slutprovsperioden började. Det praktiska provet i anatomi gick inte lika bra – det hade vi på eftermiddagen samma dag den måndagen. Men jag har i alla fall fått godkänt för de började skicka ut brev till de som hade fått underkänt på den praktiska biten och jag har inte fått något brev – det är ett bra tecken.

 

Det har varit mycket pluggande hela terminen. Jag har knappt hunnit med något annat. Jag åkte dock till Rottnest Island med Chris. Han kom inrusandes i mitt rum på en lördag och frågade om jag ville komma med till Rottnest. Jag hade då midsemesterprov i anatomi (denna dumma anatomi) på onsdagen därpå och jag var väldigt tveksam om jag skulle åka eftersom då gick hela min helg som jag kunde plugga. Men jag har velat åka till Rottnest så länge och nu var det Chris mamma och hennes vänner med familj och båt som skulle ta oss dit – vilket innebar att jag inte behövde betala typ 80 AUD för att ta den allmänna båten dit.

 

Rottnest är jättevackert. Det var så skönt att vara där. Vi anlände på lördag kväll och medan alla ”ungdomarna” gick till puben så satt jag, Chris mamma och Chris mammas vän och pratade om förhållanden och att växa upp. Det var jätteintressant. Den natten spenderade jag på ett bord på båten. De la en madrass över bordet och jag kröp ihop i en hörna medan Chris låg diagonalt (nackdelen med att vara lång) i den andra hörnan.

 

Nästa dag började vi med ett dopp i vattnet och tro det eller ej – detta var första gången jag har faktiskt badat i australienskt vatten. De andra på båten trodde mig knappt. Jag menar, jag har ju redan varit här i mer än ett år. Men jag kom aldrig så långt när jag kom till stranden. Det var så skönt att bara ligga och sola att jag aldrig gick ner till vattnet. Vattnet var väldigt salt. Så salt att jag gick upp tidigare än jag ville för det smakade hemskt om man fick det i munnen, något man inte direkt kan undvika. Sen åt vi frukost, då jag lärde mig en viktig livsläxa. Man ska ha marshmallows i varm choklad. Om du aldrig har druckit det, testa. Man lägger i två stycken på toppen och sen låter man det smälta genom att röra runt dom i den varma chokladen. Det är väldigt gott.

 

Vi återvände på måndagen med lite mer hudfärg och fullkomligt utmattade. Jag glömde att säga att jag såg delfiner. De simmade omkring inne i hamnen i Fremantle. Precis som om de var fiskar. Jag var så exalterad. Jag försökte att ta kort på dom, men när jag väl fick fram kameran hade de simmat längre bort.

 

Vilket på ett sätt leder mig till nästa ämne; Caversham Wildlife Park. Den malaysiska föreningen hade hyrt en buss för att åka till denna djurpark. Jag var den enda icke-asiat på den bussen. Marisas huskompisar är från Malaysia och de är ordföranden i föreningen. Eftersom de redan hade hyrt en buss och bara behövde ha några fler personer för att fylla den så frågade de Marisa och mig om vi ville komma. Dessutom, eftersom vi var en stor grupp fick vi grupprabatt på inträdet till parken. Det är en jättefin djurpark. Jag ska ta de flesta som kommer och hälsar på mig i Australien till denna park. Jag och Marisa red på en kamel!! Det var jätteroligt. Det var högre upp än vad jag trodde att sitta på en kamel men det var så behagligt när de ”lunkade” fram. Jag gör gärna om det flera gånger om.

 

Jag började dansa salsa, men slutade efter halva terminen eftersom jag upptäckte att det kostade alldeles för mycket för min budget. Chris försökte stoppa ner mig i toaletten genom att lyfta mig upp och ner och sen springa med mig in på toaletten. Tyvärr för honom, tog jag tag i dörrkarmen och höll fast. Han försökte få loss mig genom att ta några steg tillbaka för att ta sats och sen springa frammåt igen. Det roligaste var att jag skrattade och skrek efter hjälp men ingen av de andra inneboende tyckte att jag behövde hjälp. Typiskt. Chris förstörde även min dörr till mitt rum. Det började med att vi hade något allmänt krig ute i köket som innebar att Chris hade hällt vatten över mig och jag hade försökt ge tillbaka. Jag sa något som antagligen provocerade honom och jag såg att han vände sig mot mig – och sen sprang jag. Mot mitt rum. Jag skyndade mig in och började skjuta igen dörren, och jag trodde att jag fick den stängd när jag hörde Chris röst från andra sidan. ”Öhh, Jo, jag tror att jag har förstört din dörr.”

 

Jo, minsann, samtidigt som jag hade försökte stänga dörren hade han satt foten emellan och pressat nederdelen av dörren innåt, så att gångjärnen åkte ur deras position. En halvtimme av tänkande, skruvande och målande med mina oljefärger senare var dörren tillbaka i sitt ursprungliga läge. Galna människa.

 

Vi fick en soffa. Eller fick och fick... Rebecca såg en soffa ligga i en container i Student Village, berättade det för Chris, och tillsammans bar de in soffan. Vi la ett sjunke över och den blev som ny. Det är den bästa soffan som finns! Den är så mjuk och skön, och bara att kunna ha en soffa är rena himmelriket. Häromveckan kom det första (och största) slaget mot denna soffa. Willie – chefen för Student Village – kom in (detta var på söndagsmorgonen 7.30 så vi sov) och skrev på vår whiteboard tavla: ”Ta bort soffan annars får ni böta”

 

Sorgestund. Jag satt i soffan så mycket jag kunde. Dom skulle ta den ifrån mig. Jag ägnade hela söndagen i soffan och hela måndagen. På tisdagsförmiddag bestämde sig Chris för att han skulle gå och prata lite med Willie. Något ni måste veta om Chris är att han får nästan alltid som han vill och han kan prata sig ur det mesta. Detta är varför han aldrig är stressad för om han har lite för mycket att göra i skolan på en gång så ber han bara om förlängning, vilket han får – no questions asked. Han kom tillbaka, såg helt allvarlig ut och meddelade att han var bäst. Vilket såklart innebar att han hade lyckats övertala Willie om att vi skulle få behålla soffan. Jaaaaa! Detta enda villkoret Willie gav oss, var att om någon kom och klagade på att de också ville ha en soffa så var vi tvungna att ta bort soffan direkt.

 

Under terminens gång var Chris med i två teaterföreställningar. En för skolan och en musikal som han anmälde sig frivlligt till hos en privat flickskola. Han var jättebra i båda föreställningarna och det var en absolut fröjd att se musikalen – vilket var i onsdags. Musikalen var ”Anything Goes” och det var många dansnummer när 30+ personer dansade samtidigt och det såg så bra ut. De till och med steppade. Det var väldigt imponerande med tanke på att de var bara i 16-17 årsåldern och inte direkt hade någon speciell dans- eller sångbakgrund.

 

Igår såg Marisa, Chris, Chris flickvän Tara och jag Cirque du Soleil. Om du aldrig har hört talas om Cirque du Soleil så har du missat något. Det är en cirkus, men utan djur. Världens bästa akrobater och cirkusartister tävlar för att vara med i denna cirkus. Det är en fantastisk show. Det är svårt att fatta allt de kan göra med sina kroppar. Om man inte har sett det med egna ögon så är det nog svårt att förstå hur fantastisk denna showen är.

 

Jag tog även mitt australienska körkort. Jag skrev till den australienska mostsvarigheten till vägverket tidigare för att fråga vad jag behövde göra för att överföra mitt svenska körkort till ett australienskt och de sa att jag behövde skaffa mig en engelsk översättning av mitt svenska körkort och sen var jag tvungen att skriva upp. Jag behövde inte gå igenom någon uppkörning – tack gode Gud. Så jag förberedde mig för att skriva upp. Jag läste igenom alla deras vägregler – vilket inte var särskilt många. De hade mer information om hur många glas man kunde dricka och fortfarande köra bil (i Sverige säger vi bara helt enkelt – om du har druckit får du inte köra bil) än vägskyltar. Sen när jag kom dit för att skriva upp så sa de att jag inte behövde göra några prov. Jag behövde bara fylla i en ansökan, göra ett ögontest, ta ett foto, betala och jag hade rätten att köra på australienska vägar.

 

Jag fick mitt körkort under ett kort lov som vi hade och Chris var hemma och hälsade på sin familj uppe i norr. Han hade köpt en bil två veckor tidigare. Så jag sms:ade honom och berättade att jag hade fått mitt körkort och han sa att jag skulle gå ut och testa med hans bil. Haha, det var roligt... En sak ni ska veta innan jag börjar denna berättelsen är att Chris bil är automatare. Jag körde ut från parkeringen (men jag var fortfarande på campus området så jag var inte ute bland traffik än) och jag började med att köra på höger sida. Marisa satt bredvid mig och meddelade diskret; ”Vänster, vänster, vänster.” Sen kom den första fartbulan och jag satte båda fötterna på den enormt stora bromspedalen eftersom jag förväntade mig att jag måste sätta en fot på kopplingen och en på bromsen. Detta resulterade i en hastig panikbromsning. Vi upptäckte att bromsarna fungerade väldigt bra och även säkerhetsbälterna. Sen skulle jag blinka. Då kom vindrutetorkarna på för dom sitter ju på den sidan där blinkersen vanligtvis sitter. Jag kunde knappt se något ut genom fönstret eftersom den förra ägaren hade antagligen vaxat fönsterrutan eller nåt för det var stört omöjligt att se igenom. Men nu har jag nog fått kläm på det hela. Marisa tog hennes körkort samtidigt som jag och hennes mamma kom hit från Singapore för att köpa en bil till henne. Så nu kör jag ibland Chris automatare och ibland Marisas manuella. Det är lite underligt att växla med vänsterhanden, men man vänjer sig rätt så fort. Enda problemet nu är väl att jag kommer att köra på fel sida när jag kommer hem till Sverige igen.

 

Vi måste genomgå sammanlagt sex veckors praktik på olika bondgårdar innan slutet av tredje året. Detta kommer att göras på olika lov. Vi började hela den här upplevelsen med att sätta hela klassen (på 80+ personer) på två bussar, åka tre timmar nordost för att hamna på en fårfarm. Där skulle vi fråga om en massa ekonomiska uppgifter för vår uppgift med det hela är att lära oss hur bondgårdar får allt att gå runt och hur de klarar sig att leva på intäkterna från sin bondgård. Sen åkte vi till en annan bondgård som också hade får, men även några kor. Detta var ett intressant ställe för bonde visade oss, rakt framför oss, hur man rakar ullen av ett får. Det var fräckt att se i det verkliga livet. Jag hade än så länge bara sett det på TV och knappt det. Tyvärr så regnade det hela den dagen (de hade t.o.m. gett ut en vädervarning eftersom det skulle vara så kraftiga vindar) så jag var fruktansvärt frusen när jag kom hem igen. Jag sov gott den natten.

 

Det intressanta är att bönder är detsamma över hela världen. Det var så skönt att lyssna på en praktisk och enkel människa igen. Om jag nu hade tyckt om större djur lite mer så hade jag gärna arbetat som stordjursveterinär för jag älskar att vara i närheten av bönder. Deras logik är logisk för mig, om man säger så.

 

Ja, det är väl i stora drag vad som har hänt mig under den här terminen. Jag ska nu försöka att lägga upp de nya bilderna också så att den här sidan blir lite uppdaterad. På onsdag åker Rebecca, Chris och jag på en roadtrip upp till Port Hedland. På vägen dit ska vi hälsa på delfiner och simma i det berömda korallrevet. Det ska bli sååå roligt. Jag är redan jättespänd inför detta äventyr.

 

Ha det bra allihopa och jag återkommer med en rapport om roadtrip:en.

 

Kram!

 

 

25 oktober, 2004

 

Hej allihopa! Ja, jag har ju då inte uppdaterat på jag vet inte hur länge. Det har varit mycket på gång här i Australien. Egentligen inte så mycket i skolan, utan mer socialt. Just för tillfället har jag svårt att komma ihåg riktigt allting som har hänt för allting har gått förbi mig väldigt fort.

 

Sommaren har kommit till Australien. Ja, jag kallar det sommar i alla fall. Här säger dom att det är fortfarande vår även då det är en maximum temperatur av 27-29 grader under dagarna. Det är en väldigt varm svensk sommar... Så jag har spenderat väldigt många dagar de senaste tre veckorna på stranden. Det är så skönt att bara ligga där på stranden och bara slappa. Visserligen har jag med mig skolböcker så att jag läser samtidigt, men det är något speciellt med att ligga på stranden med freestyle och godis. Att höra vågorna när man inte har freestylen är också väldigt avkopplande.

 

Jag ska försöka att komma ihåg lite av vad som har hänt den senaste tiden. Senast jag uppdaterade var innan midsemester proven. Dom gick bra, majoriteten gick som förväntat (jag nådde inte riktigt upp till mina egna förväntningarna, men jag har fått höra att mina förväntningar är lite väl höga ibland), men de är i alla fall över. De flesta arbeten är inlämnade. Jag har två arbeten kvar och två labrapporter. Jag har deadline för de två arbetena på fredag så efter den här veckan är jag mer eller mindre färdig. Det är även bara en vecka kvar i skolan då. Efter det är det en vecka pluggande och sen börjar final exams. Våra prov slutar rätt så snabbt (vilket är bra), men å andra sidan så är alla proven  (fem stycken) under bara en vecka. Så det gäller för mig att börja plugga nu.

 

Veckan som vi fick ledigt från skolan för ett par veckor sen, fick jag faktiskt väldigt mycket pluggande gjort. Jag tror att detta var tack vare att Chris var ute nästan varenda kväll så då hade jag ingen ursäkt att inte plugga. Så han kom mer eller mindre hem varenda kväll mitt i natten. Josephin var oftast vaken vid det laget så det blev att han hamnade i mitt rum för att berätta om alla äventyr han hade varit med om. En kväll kom han hem och var riktigt full. Jag har aldrig sett honom så full. Han stannade framför sin dörr (klockan var nog runt tre på natten), upptäckte att hans dörr var låst – min var öppen (hela dörren var öppen) – så det var helt enkelt mycket enklare att bara gå in i mitt rum istället. Så han låg där på min säng och skulle berätta om allt som hade hänt. Han kunde fortfarande hålla uppe konversationen, men nästa dag kom han inte ihåg någonting av vad som hade hänt. Så det var lite intressant. Speciellt eftersom han hade pratat med mig rätt så länge och på grund utav att jag inte alls vet hur jag ska bete mig när det angår fulla människor. Men det gick bra. Han var helt okej, kunde bara inte riktigt prata eller öppna ögonen ordentligt.

 

Sen har jag klippt håret. Det blev jättefint och jag är jättenöjd. Det var en lärling som klippte det till mig och hon tog två timmar på sig att klippa håret. Så jag måste säga att hon var väldigt noggrann. Sen ska jag på ett rave på fredag (det ska bli så roligt, jag ser jättemycket fram emot det), men det innebar att jag hade en massa oväntade utgifter den här månaden. Så när jag skulle plocka ut pengar för att betala för biljetten till rave:et så visade det sig att jag inte hade mer än 4 dollar kvar på kontot (vilket skulle räcka till mat ytterligare tre veckor. Jag trodde att jag skulle kunna klara mig utan alldeles för mycket mat ett tag, men det var svårare än vad jag trodde. Chris tyckte det var helt patetiskt att jag inte hade mat så han har givit mig en massa kött och andra saker nu (han är så snäll den killen), Marisa betalade för att äta på en nachos restaurang och Jenny gav mig äpplen idag (hon tyckte att jag behövde vitaminer). De tittar verkligen efter mig.

 

Annars går allting sin lilla gång. Nu har det kommit in en massa underliga människor in i vår lägenhet och de har kamera med sig och allting. Underliga människor. Jag vet inte riktigt vad de gör här halv tolv på natten. Men i alla fall – universitetsliv...

 

 

Hmm...

 

I’ll be back...

 

 

14 september, 2004

 

Ja, jag lever fortfarande. Förlåt att jag mer eller mindre har trillat bort igen, men mid-semester exams är på ingående igen. På fredag har jag prov i cell biologi och veckan därpå har jag prov i ryggradsanatomin. Nästa vecka har jag dessutom en muntlig redovisning (gaaaah – hatar muntliga redovisningar) och lite annat smått och gått som ska lämnas in. Det värsta med detta prov-två-gånger-om-året systemet är att allt arbete samlas kring två intensiva punkter. Det är jättemycket som ska lämnas in och prov som ska pluggas till i mitten av terminen och i slutet. Jag har en dum biblioteksundersökning som jag måste lämna in i morgon (och jag har inte ens haft tid att börja än), och ett statistikarbete på fredag (samma dag som cellbiologi provet). Jag har inte börjat på det än heller. Ändå så pluggar jag hela dagarna, jag kan bara inte få tiden att räcka till. Så nu bryter jag av pluggandet lite med att uppdatera min kära hemsida...

 

Jag har köpt en anka idag. Inte en levandes, utan en S.T.O.R. kramdjursanka. Den är bara såååå mjuk och jag var bara tvungen att köpa den bara för jag är mer eller mindre besatt av kramdjur (jag har ju bara tre här i Australien än så länge – alldeles för lite!).

 

Anka ->

 

I fredags var en stor kväll. Digital 2004. Chris, Rebecca, Marisa, Thulz (en tjej från vår veterinärkurs) och flera av Chris kompisar hade köpt biljetter till detta rave. När ni hör rave så tänker ni nog droger. Och visst var där droger, men så länge man inte ställer ifrån sig sitt glas och inte accepterar någonting från någon man inte känner så händer ingenting. Det som är bra är att det är ”glada” droger. Chris har väldigt noga förklarat för mig att människor som går på rave (trans musik – techno-aktig för er som inte vet skillnaden mellan trans och techno) tar uppåtjack, medan människor som dansar mer R&B tar nedåtjack. Skillnaden blir att människor på rave är väldigt glada, ska hälsa på alla och hoppar runder, medan R&B-människor är mer lugna och risken är större att de startar bråk.

 

Anyway... Musiken var sååå bra! Förra gången jag gick ut tog Chris mig, Thulz och Callum till ett ställe som också spelar trans, men det var en sån skillnad i kvalité om man jämförde med Digital. Digital är professionella DJ:s och de vet verkligen hur de ska mixa musiken för att det ska låta bra. Vi var där tills de slutade klockan 6 på morgonen. Jag gick till sängs vid sju-tiden och väcktes vid halv ett-tiden (middag) av att Chris och Rebecca pratade ute i korridoren. Så jag bestämde mig för att jag kunde likaväl gå upp också eftersom jag var tvungen att kunna gå och lägga mig på kvällen.


Så Chris, Rebecca och jag placerade oss ute i korridoren och satt där och pratade om kvällen. Sen flyttade vi ut på gräsmattan eftersom det var väldigt fint väder. Efter att ha legat där och slöat och pratat i två timmar vi bestämde oss för att åka och köpa pommes i Fremantle. Vi tog Chris kompisar med oss och tog det lugnt på ett ställe i hamnen.

 

På söndagen var jag jättetrött och jag hade så mycket som jag var tvungen att plugga – och som jag borde ha pluggat. Jag pluggade lite men det blev inte direkt någon väldigt koncentrerad pluggning för att vara ärlig.

 

Nej, nu måste jag återvända till mitt statistikarbete och biblioteksuppgift och cellbiologi och anatomin...

 

 

1 september, 2004

 

En veckas lov har precis gått och det gick alldeles för snabbt. Förra terminen hade vi ett lov som var två veckor långt. Den här terminen har vi två lov, varje lov en vecka långt. Jag tror att jag föredrar att ha två veckors lov. Fördelen med att ha två veckors lov är att man kan slappa och vila upp sig den första veckan och sen plugga nästa vecka. Det här lovet skulle jag få så mycket gjort, men jag hann bara med ”vila upp mig”-perioden.

 

För ungefär fem veckor sen började jag ta medecin för smärtan som jag har i mina höfter (och som nu även har spritt sig till mina handleder). Eftersom det är ett naturligt preparat som människor med arthros (som jag misstänker att jag har) saknar så hjälper det inte direkt, utan man måste vänta på kroppen att själv starta processen. Senaste veckan har jag varit väldigt trött även fastän jag har sovit mer än vanligt (eftersom det var lov). Men mor och jag kom fram till att det antagligen är medicinen som har börjat verka och eftersom den har startat processer i min kropp som jag vanligtvis inte har (eller i alla fall inte har så mycket av) så blir jag trött. Så det gjorde det ännu svårare för mig att kunna plugga. Det var precis som om jag hade jetlag igen. Jag var så trött att jag inte kunde hålla ögonen öppna ens om jag försökte. Jag höll t.o.m på att somna stående och då är jag trött!

 

I alla fall, det var meningen att jag skulle plugga jättemycket under detta lovet eftersom ”halvvägs-genom-terminen”-proven snart börjar, men istället spenderade jag dagarna med att titta på film och ett paket från Sverige anlände också med Roswell Säsong 2 DVD-box och svenskt godis. Så det blev att bänka sig framför datorn och titta på avsnitt efter avsnitt av Roswell.

 

Chris avslutade veckan med att hänga ut mina gardiner i trädet utanför mitt fönster, efter att han hade tagit min stol, min pyjamas och min filt. Filten stoppade han i en kartong som han la på en hög hylla och eftersom han hade tagit min stol (och kort som jag är) så kunde jag inte nå den. Jag har kommit fram till att den där killen är precis som min nioåriga lillasyster. När hon blir trött börjar hon fara omkring bara för att hon inte ska somna. Chris gör likadant. Han var såååå trött, men efter att han hade däckat på min säng ett tag far han upp, försöker stoppa godis i mina öron och klättrar in i garderoben. Uhm? Ja, det är vad man kan förvänta sig av den killen. Han och Fanny kom väldigt bra överens när jag var hemma i Sverige och pratade med Chris över msn. Vi hade båda webkamera och Fanny tyckte det var väldigt roligt att visa Chris alla hennes kramdjur och gamla biljetter till cirkusar osv. Det var när Fanny började kittla mig (som vanligtvis är Chris jobb) som han och Fanny fann ett djupt band. Fanny stoppade också in papper i sin näsa, vilket Chris också uppskattar (han stoppar oftast saker i andra människors näsor/öron). Så Chris är mer eller mindre på samma nivå som en nioåring.

 

Om ni går till mitt videoarkiv (instruktioner ovan) så kan ni ladda ner två små videoklipp som har Chris och Rebecca spelandes tennis och baseball med nötter och stekpannor. Det händer alltid något i det här huset.

 

 

22 augusti, 2004

 

Det har då gått två veckor sedan jag skrev senast, men rätt så mycket hände runt omkring som förhindrade mig från att skriva. Nu ska jag bara försöka komma ihåg på ett ungefär vad som hände förra veckan – vilket inte är så lätt eftersom jag måste anstränga mig bara för att kunna komma ihåg vad som hände igår.

 

Förra lördagen tog Rebecca mig och Marisa till Perth Zoo. Äntligen fick jag komma i närheten med kängurar. Zoo:et var uppdelat i olika avdelningar, t.ex. en Asien del, en Australien del, en Afrika del osv. I Australien delen kunde man vandra omkring med djuren så att säga. De var lösa inne i denna avdelning där vi gick omkring. Så jag klappade en känguru (där fanns ett antal) och tog lite kort. Koalor är sååå söta!! Jag vill ha en sån! De ser bara så mjuka ut, och de sitter alltid och sover. Jag såg en som rörde på huvudet lite, det var allt. Annars är de rätt så stillasittandes. Elefanterna var också coola. Tränarna fick dom att göra en massa olika tricks. Elefanter är så vackra och intelligenta. Majestätiska djur. Om du går till albumet (vars adress och vidare instruktioner finns ovan) så kan du se bilder från zoo besöket.

 

I veckan som följde (denna vecka) hade vi ”flat inspection”, vilket innebär att människorna som ser efter Student Village kommer och kollar så att alla har städat och håller efter i våningen. Det är då alla städar, annars städar ingen. Så flat inspections är bra eftersom det äntligen blir rent, men nackdelen är att de är så fruktansvärt petiga och man måste betala. Som uppgift denna vecka hade jag att städa köket. Det blev en hel sak av detta. Jag städade köket i tre timmar (vilket det normalt tar att städa vårt kök). Torkade luckor, lådor, hyllor, spis, ugn osv. Men sen när tanten kommer för att inspektera (jag var inte hemma då – hade lektion) så var hon skitsur och frågade Chris (som var hemma) vem det var som hade ansvaret för köket för den personen hade inte städat ugnen och grillen särskilt bra. Chris sa typ att det inte var han och att han inte visste vem det var (han visste mycket väl att det var jag, men skyddade mig lite). Saken är den att om inte inspektorn tycker att man har gjort ett bra jobb så måste man betala en avgift. Jag hade städat, men jag hade inte använt rätt produkter, så det kunde blir renare än vad det var genom att använda riktigt starka kemikalier (vilket jag inte visste att man kunde göra). Ingen visar oss någonsin hur vi ska städa och vad vi ska använda till vad. Vi skulle t.ex. städa filtret ovanför spisen (i fläkten). Jag visste inte ens att man kunde ta ut filtrerna. I alla fall så kom hon tillbaka senare på kvällen för att prata med mig. Hon anklagade mig för att inte ha städat alls (hon skulle ha sett hur det normalt ser ut i vårt kök!) och att hon skulle be tvungen att böta mig. 65 australienska dollar. Vilket är 390 kronor. Löjlig summa! Hur kan de begära så mycket pengar bara för att man inte har städat. Nu var det så att jag hade städat (men det trodde hon inte på av någon anledning), men jag hade inte använt rätt saker. Någon hade också använt spisen när jag var i klassrummet (och så klart inte städat efter sig – jag vet att det var Jian, den nya flatmate:en, för han visste inte ens om att vi hade flat inspection, men det är en annan berättelse) så det var stänk av olja på spisen. Då sa hon att jag inte hade städat den. Jag menar, är det meningen att jag ska gå efter mina huskompisar med en trasa i högsta hugg och städa efter dom? Jag hade lektion och kunde inte se till att det stannade i det skicket som jag lämnade det i.

 

Av någon anledning så fick jag nog till sist henne att tro att jag hade städat och hon gav mig en annan chans. Hon visade mig vilka produkter jag skulle använda och hur jag skulle göra, så nu vet jag det. Varför kunde de inte ha visat sånt i början av terminen?! Och sen Jian – han hade som uppgift att städa ett av badrummen. Det gjorde han inte. Det stank så mycket urin där inne (precis som om det var en toalett på en motorväg där alla missar målet när de kissar) och det var skitigt överallt. Tanten brydde sig inte om att titta i badrummen!! Det var bara jag som fick skit – och jag HADE städat. Jian hade inte ens rört det. Jag fick höra av Rebecca senare att i en annan flat så hade inspektorn tvingat en tjej att skrubba – verkligen ner på knäna och skrubba – golvet i badrummet. Herregud!! Snacka om att ta sitt jobb alldeles för seriöst. Men jag slapp i alla fall att betala. 65 dollar. Herregud...

 

Ja, klockan är nu nästan 21 och jag har varit vaken i tre timmar. Jag var på en killes födelsedagskalas igår (vilket inte var så roligt eftersom det inte fanns så många människor där och alla blev fulla och blev allmänt klängiga och slibbiga). Födelsedagskillen himself föll över en stol, spydde och somnade sen i sitt rum. Jag var hemma igen 2.40 på morgonen. Då satte jag mig i Chris rum (han var fortfarande vaken, i Marisas ord när hon såg ljuset från hans fönster: ”Sover han aldrig?”) och pratade med honom. Berättade om alla slibbiga människor osv. Eftersom varken han eller jag ville gå och lägga oss så tittade vi på hans filmer från när han åkte till Nya Zealand förra året. När vi slutade var klockan 5.30. Så vi bestämde oss för att se soluppgången. Vi letade upp på internet när den skulle gå upp och sen satte vi oss i Chris rum och tittade på något humorprogram som han hade laddat ner. Hemsidan hade fel dock för när vi gick ut för att se soluppgången hade det redan börjat ljusna – så det var alldeles för sent. Vi gick en liten runda ändå. Kollade på Murdoch College och hamnade ute i bushen någonstans. När vi kom hem kom Chris med den brillianta idén att jag skulle försöka att vara uppe 24 timmar. Jag hade då varit uppe i ungefär 23. Så jag bestämde att då skulle han också försöka vara uppe 24 timmar. Problemet var att han hade gått upp mycket senare och jag var tvungen att kolla så att han var uppe så länge, så jag var tvungen att stanna uppe tre timmar extra bara för det. Så först spelade vi TV-spel och sen migrerade vi till Chris rum där vi tittade på humorprogram igen. Då började jag piggna till (för Chris hade köpt choklad till mig när vi spelade TV-spel = Socker!!), men Chris var så trött. Herregud. Jag fick kittla honom och hoppa på honom för att hålla honom vaken. Sååå jobbigt ;-). Payback’s a bitch. Det är vad han alltid gör mot mig så jag fick ett alldeles utmärkt tillfälle att ge tillbaka. Han klarade det dock, men tio sekunder efter att jag gav honom tillåtelse att sova ;-) sov han. Jag hängde kvar i hans rum och tittade klart på humorprogrammen för att sen sätta på ”Texas – motorsågsmassakern”, bara för att underhålla mig själv. Jag förstod inte mycket av den filmen dock för jag bara somnade hela tiden. Jag vet inte hur den slutade för då hade jag redan somnat. Så Chris och jag vaknade klockan 18 – sju timmar senare. Nu vet jag inte riktigt hur jag ska kunna somna i kväll. Antagligen inte. Min dag har precis börjat. Jag kör svensk tid nu nästan.

 

Det är bra att vi har lov nu i en vecka. Eller det är egentligen ”Study Break”, så det är meningen att man ska plugga. Men så länge jag inte behöver gå upp tidigt på morgonen så bryr jag mig inte om jag måste plugga eller inte. Roswell säsong 2 DVD-boxen kommer lägligt nästa vecka – när jag är fri från skolan – så jag vet inte riktigt hur det kommer att gå med den där pluggningen. Chris kommer nog att kämpa för att hålla mig vaken också. Han har en tendens att göra det.

 

Vi började med hund dissektionen förra veckan. Det är mycket intressant. Jag ser inte det alls som en hund dock. Det skulle jag inte klara av. Man måste distansera sig och se det som ett annat sätta att lära sig. Just nu försöka jag att lära mig alla muskler och ben. Hunden heter Henry James Bond. Av någon anledning ville dom andra tjejerna att han skulle heta Henry. Varför vet jag inte, för Henry är inte direkt något coolt namn. Men jag ville att han skulle heta James Bond. För ”Bond, James Bond” är bara coolt helt enkelt. Så genom kompromiss blev det Henry James Bond.

 

Torsdags kväll, var Marisa och jag uttråkade så vi satt inne i Chris rum och tittade när han spelade Star Wars. Josephin kommer då med den alldeles utmärkta idén att sätta upp Chris hår i tottar, för hans hår börjar bli skamligt långt. Här är resultatet. Han blev min egna lilla pudel. Han gick faktiskt till lektion nästa dag med den frisyren. Många tittade två gånger på honom men ingen sa direkt något. Haha... I’m so cool. Chris är rätt så cool också måste jag medge eftersom han faktiskt gick till skolan med det håret.

 

   

 

Anyway... Jag kommer tillbaka om ungefär en vecka, men den veckans rapport. Ha det bra allihop!

 

 

9 augusti, 2004

 

Yikes, jag är redan inne på tredje veckan av termin 2. Det går redan så fort. Jag vet inte om det är för att jag fortfarande sover varenda tillfälle jag får, eller om det bara är som jag lurar mig själv, men jag tycker att tiden går jättefort. Innan jag vet av det så är det lov och sen ”midsemester” prov (halvvägs-genom-terminen prov).Det är lov om två veckor – en veckas lov. Jag kommer antagligen att plugga hela det lovet, men jag kan inte hjälpa att se fram emot det. Det ska bli skönt med lov (säger jag när jag knappt precis har börjat plugga).

 

Igår var det meningen att Rebecca skulle ta mig (och vem som helst som ville följa med) till zoo:et. Men människan hade (natten innan) gått från Fremantle hem – detta är ungefär samma sträcka som från Glumslöv till Helsingborg – och det hade tagit henne ungefär en och en halv timme. Så blåsor täckte hennes fötter och därför kunde hon inte röra sig så smidigt. Varför gjorde hon detta, kan man kanske undra? När det gäller Rebecca så är det egentligen bäst att inte ställa några frågor, men det var så här att hon hade slagit vad med en kille att hon kunde gå hem. Visst, det hade jag också kunnat bevisa, men inte för 10 dollar (60 kronor)! Jag hade gjort det för 50 dollar men inte mindre än det. Haha, stackars Rebecca.

 

Så det blev för mig att stanna hemma istället. Redan två timmar efter att jag hade vaknat så var jag uttråkad (och jag ville definitivt inte plugga), så Marisa och jag gick och hyrde ”Dirty Dancing” (en av mina favoritfilmer) och ”Dragonheart” från biblioteket och spenderade hela eftermiddagen med att titta på dom och äta kakor. Sen på kvällen visade dom ”X-men”, vilken jag inte har sett, men den var faktiskt väldigt fräck. Jag vet inte varför jag inte har sett den tidigare, för det är mer eller mindre min typ av film. Men i alla fall... Ungefär vid elva-tiden återvände jag till mitt rum för att läsa lite och sen gå och lägga mig (jag skulle upp sju nästa morgon), men inte kort efter att jag har gått in på mitt rum, dyker Chris och Rebecca upp. Jag har knappt sett röken av Chris sedan onsdag. Han har varit ute och festat varenda natt och oftast spenderat dagen någon annastans. Så eftersom vi inte har setts så placerade han sig på min säng och bestämde sig för att prata. Vilket var kul, för då får man höra om alla smaskiga detaljer som har hänt (det händer alltid något när Chris är ute). Men sen kom ju då Rebecca också och allt gick utför efter det.

 

Adrian sa att han skulle till biblioteket och ”plugga”, vilket verkade väldigt misstänkt eftersom det var efter elva på kvällen (biblioteket stänger klockan 17). När han kom tillbaka fyrtio minuter senare försökte vi lista ut vad han hade ”pluggat”. Biokemi. Det var det han hade pluggat – i biblioteket. Chris sa: ”Aha, så det är det dom kallar det nuförtiden”. Så, det är så här det ser ut när alla tar över mitt rum och jag inte kan få ut dom.

 

 

Okej, Chris är underst (han var den som kollapsade först på min säng), sedan är det Rebecca i mitten (hon kom in och satte sig ovanpå Chris) och sen har vi Adrian som bara tittade in en kort stund och satt i den lilla hörna av sängen där det fanns plats. Det slutade med att Chris inte lämnade mitt rum förrän halv två och jag är väldigt trött idag pga det. Men jag har lärt mig (the hard way) att det inte är lönt att ens försöka få ut Chris. Det är bäst att bara vänta på att han ska lämna.

 

Jag höll på att döööö idag när vi hade biostastik. Det är så otroligt TRÅKIGT!! Läraren pratar så otroligt sakta också. Redan efter fem minuter började jag titta på klockan och när det var tio minuter kvar (varje lektion är 50 minuter) så var jag nära att begå självmord. Men jag klarade det och nu sitter jag här och äter Mariekex. De har Mariekex här!! Jag höll på att dö av lycka när jag såg det. Det är löjligt nästan hur glad jag blir när jag ser något som påminner mig om Sverige, men jag blev bara så glad. Marisa tittade på mig som om jag var galen.

 

I söndags var det Callums (han bor i rummet bredvid Marisa) födelsedag. Så Marisa och jag bakade en chokladkaka med jordgubb på – den var jättegod.   Det blev lite stressigt i slutet dock för de skulle gå ut och var tvungna att hinna med den sista bussen som gick 18:28. 18:00 var vi klara med tårtan... Och ungefär två minuter innan Marisa, Callum och två andra tjejer som bor i samma hus, skulle ge sig iväg, så bjuder Callum in mig också. Han har inte bjudit mig innan, så jag bara antog att jag inte var bjuden. Så det blev för mig att i alla hast bara slänga på mig kläderna. Jag tror att jag lyckades, för det första Callum sa när han såg mig var att det var typiskt svenskor att kunna se så sexiga ut så fort ;-).

 

Vi gick till detta ställe nere vid hamnen i Fremantle där de brygger sitt eget öl. Bryggeriet ligger precis bredvid så man kan se in i bryggeriet. Det var mycket folk där dock, så vi fick vänta en och en halv timme bara för att få ett bord. Marisa och jag delade på nachos med chili kött. Sååå gott!! Efter att vi hade ätit var det meningen att vi skulle gå någon annastans. Men Fremantle är rätt så litet och om man vill dansa så finns det inte direkt så många alternativ. Det fanns bara en klubb och kön var milslång. Ja, i alla fall 700 meter lång och tre personer i bredd. Vi gav upp. Hamnade på Burger King där vi åt glass och sen åkte vi hem. Det var kul dock. Callum blev omedvetet en medlem i klubben Låt-oss-försöka-få-alkohol-i-Josephin-för-att-se-hur-hon-är-som-full-om-hon-är-så-fnittrig-när-hon-är-nykter. Jag slår vad om att alla människor som såg mig trodde att jag var full. De hade nog aldrig gissat att jag var mer nykter än 98 procent där. Jag hade roligt :-D. Marisa och jag gick och sjöng och dansade osv.

 

Ja, det är vad jag hade att berätta. Vi ses om en vecka...

 

 

1 augusti, 2004

 

Ja, så är man tillbaka i Australien igen. En skolvecka har redan gått och jag försöker fortfarande återhämta mig från jetlagen. Det är definitivt jobbigare att åka framåt i tiden istället för bakåt i tiden ;-). Jag åkte från Sverige den 21 juli (på min kära kusins födelsedag) och landade i Perth 0:10 på fredagsmorgonen den 23 juli (Perth tid). Jag behövde bara vänta i Bangkok i 10 timmar igen och i jämförelse med de 18 timmar jag fick vänta på vägen hem så är det en väldig förbättring.

 

Jag fick dock inte mycket chans till att ta igen de 36+ timmar jag inte hade sovit och hade spenderat på resande fot, för när jag anländer till lägenheten informerar Chris mig om att vi ska ta bussen söderut senare samma morgon för att hälsa på Rebecca på hennes bondgård. Detta visste jag visserligen innan, men jag trodde att vi skulle åka på lördag och eller senare på fredagen – inte klockan 9.14 på fredagsmorgonen! Men så efter tre timmars sömn (kunde först inte somna så jag började hänga upp nya gardiner istället och låg sen och lyssnade på musik) satte jag mig på bussen tillsammans med Chris för att åka till Busseltons busstation. Färden skulle ta tre timmar. Under dessa timmar försökte jag sova lite, men jag tror att jag var alldeles för trött för att sova (if that makes any sense...). Vi blev också tillsagda av busschauffören att vi skulle tysta ner oss lite, eller rättare sagt så var det jag som blev tillsagd, men det var inte alls mitt fel. Chris kittlade mig och jag kan inte direkt kontrollera mig själv när någon kittlar mig så jag antar att jag var lite... uhm... högljudd.

 

I alla fall...

 

Vi anlände i Busselton där Rebecca hämtade oss. Vi gick och åt på något ställe vid havet. Det var fruktansvärt kallt – det är ungefär det jag kommer ihåg mest av det stället. Vi satt utomhus och det var freaking cold!! På väg till Rebecca stannade vi vid något glasställe, som är känt för att ha god glass, men jag var alldeles för mätt (och fattig) för att äta något. De hade en lama där (ice-cream eating lama) som man inte skulle mata med glass. Vad gör Chris och Rebecca? Jo, de matar den med glass. Eller i alla fall Chris. Där fanns getter också och dom matade Rebecca. Laman snodde hela Chris glass. Tjong sa det och sen var halva glassen borta. Chris skrattade så att han höll på att dö.

 

Till sist anlände vi på Rebeccas gård. Många kor (ungefär 300 mjölkkor och 100 som de inte mjölkar), några lamm, två hundar och vilda kängurar. Vi följde med för att titta på mjölkningen på eftermiddagen och istället för att mjölka i en rad, som vi brukade göra på Assargården, så gick kossorna in i ett sorts hjul som snurrade runt. Medan den snurrade runt, mjölkades dom. När de kom tillbaka till där de hade stigit på, gick de av. Om de inte var färdigmjölkade än så fick de åka ett varv till.

 

På söndagen åkte vi längre söderut längs med kusten för att titta på lite sevärdigheter. Vi var på en chokladfabrik, en ostfabrik, på Candy Cow (som har jättegott godis) och så tittade vi i en grotta. Det var jättefint. Jag ska sätta upp bilder på det i gallerian. Vi var på en vinodling (i Margaret River) där vi åt lite mat. Sen var vi nere vid kusten, där Chris skrämde livet ur barn genom att härma fiskmåsar. Adrian hade varit nere hos Rebecca några dagar tidigare och då hade de åkt längre söderut, till fyren som finns allra längst söderut där vågorna går mot varandra eftersom två hav möts (Indian Ocean och Southern Ocean), men vi åkte aldrig så längt söderut. Jag var alldeles för trött för att titta på några vågor...

 

Söndag morgon... Rebecca väckte oss klockan 7 för att vi skulle ut och titta på kängurar. Det finns jättemånga runt omkring och de är inte så väldigt populära eftersom de förstör hagarna osv., men såklart när vi skulle se några kängurar så fanns det inte en brun hoppande varelse i sikte. Chris och jag retade Rebecca för detta hela vägen tillbaka. Efter frukost åkte vi ut igen och då såg vi dom. Tre stycken som skuttade framför oss. De hoppar sååå högt! Ett normalhopp var ungefär en meter och när de skulle hoppa över staketet så hoppade de upp mot tre meter. Eftersom de kan hoppa så högt och långt så kunde de ta sig rätt så långa sträckor rätt så fort. Vi hann inte ifatt dom även fastän vi körde en av de där små motorcykel/go cart liknande fordon som de har på större gårdar.

 

Senare samma dag var vi hemma igen. På vägen hem halvsov jag, eller försökte i alla fall. Rebecca och Chris såg till att det var rätt så svårt att sova. De satt i framsätet och gjorde ett väldigt högt, jobbigt, irriterande ljud varenda gång en bil passerade. Herregud! Störigt. Men efter ett tag vande jag mig vid ljudet och kunde stänga ute dom. Men då – när man sover så skönt – bestämmer Chris sig för att skrika; ”Josephin! Josephin! En fyr! En fyr!” Jätteroligt! Haha... Och han fortsätter med detta ett antal gånger. Det var en rolig detalj dock. Men jag – eftersom jag var den enda som inte var australienare – var nog den enda som tyckte det var roligt. Avfarten som man använder om man kör av motorvägen; för att man inte ska köra ner på den avfarten som innebär att man kommer att köra mot trafiken så har vi ju i Sverige de skyltar som symboliserar motorväg men med ett rött streck över. I Australien har de stora röda skyltar med stora svarta bokstäver där det står: ”WRONG WAY! GO BACK!” Jag skrattade så att jag höll på att dö. Det hade kanske varit okej om det bara hade stått ”Wrong way!” Men att det faktiskt står att man ska ”Go back!” var så roligt. De har skyltar för allting i Australien, men måste vara hjärndöd för att inte klara av att köra i trafiken där för de talar om för en precis vad man ska göra – hela tiden.

 

Nu är jag tillbaka i mitt minimala studentrum. Jag köpte en keyboard igår för att jag inte kan klara av att vara utan piano längre. Lektioner har börjat också. Jag har Cell biologi, ryggradsdjurs anatomi, bioetik och biostastik. I ryggradsdjurs anatomi ska vi dissekera en hund under terminen. Vi ska använda samma hund och gå igenom den steg för steg. Jätteintressant, tycker jag. Det verkar som om det kommer att bli en intressant termin, men jag kommer antagligen ha mycket att göra också. Men jag ska faktiskt börja plugga från början nu istället så att det inte blir så stressigt som det blev förra terminen. Jag har börjat plugga redan, så det ser ljust ut. Jag tror att jag kan klara av det här :-D.

 

Jag ska också försöka göra en vana av att uppdatera denna dagbok åtminstone en gång i veckan (antagligen på söndagar) så att jag inte överger er som jag gjorde förra terminen...

 

 

Jahapp... Th-th-th-that’s all folks!

 

 

26 juni, 2004

 

Man kan säga att det har varit ett tag sedan jag senast skrev. Mer än tre månader har gått sedan mitt senaste inlägg. Mycket har hänt här på andra sidan av jorden, vilket gjorde det mer eller mindre omöjligt för mig att hitta tiden att skriva. Jag har precis avslutat slutproven (två dagar sedan) och nu har jag ingenting som jag måste göra. Det har varit väldigt stressigt, minst sagt, ända upp till två dagar sedan. Jag hade slutprov i fyra ämnen, men egentligen skulle det inte ha varit så stressigt som det var, om jag faktiskt hade pluggat som jag brukar göra. Men jag har haft problem att komma in i att plugga igen. Eftersom jag har jobbat i två år (vilket innebär att när man väl har slutat jobba för dagen så kan man göra vad man vill hemma) så var det svårt att ställa om mig till att fortsätta plugga när jag kom tillbaka från föreläsningar. Jag var fortfarande inställd på alla de saker som jag vanligtvis brukade göra när jag kom hem efter jobbet. Det var inte förrän halvvägs in i terminen som jag började få tillbaka känslan för att plugga igen. Men då var det för sent. Då hade vi mid-semester prov (halvvägs-igenom-terminen prov) och då var man tvungen att plugga till det. Jag var så utmattad efter den pluggperioden att det tog ett tag innan jag började plugga igen, vilket försenade mig ytterligare för finals. Men jag tror att jag har klarat det rätt så bra. Jag ska aldrig göra om samma misstag dock. Nästa termin ska jag börja plugga från början för jag hatar verkligen att vara så stressad. Jag undviker oftast dom situationerna genom att plugga långt i förväg. Vissa personer klarar av att plugga till prov dagen innan - och det är bra för dom - men jag klarar verkligen inte det. Jag går nästan under. Jag förstår inte hur de lyckats att trycka in så mycket i huvudet på så kort tid.

 

Annars så fullständigt stormtrivs jag här. Jag hoppas att jag kommer att kunna stanna här i fem år, för jag vill verkligen göra hela min utbildning här. Människorna som bor här är bara jättehärliga. Jag har verkligen haft tur att hamna där jag hamnade. Alla personerna här är speciella och lite underliga. Vilket passar mig alldeles utmärkt. Eftersom jag är lite konstig också. Jag tror att om de placerade en "normal" människa här så skulle de springa ut skrikandes och aldrig återvända. Vi är lite underliga, som sagt.

 

En dag så gick jag ut till godisautomaten för att köpa lite godis. Jag tog med mig mina nycklar. Adrian (en av killarna här) har en tendens att låsa dörrarna så man kommer inte in i huset sen. Ibland gör han det omedvetet (han vet inte att någon är ute på vift och är bara allmänt paranoid), men oftast gör han det väldigt medvetet bara för att jäklas. Hmmm... Den här gången tog jag dock inte med mig nycklarna för att jag var rädd att Adrian skulle låsa, utan för att Chris tittade på mig när jag reste mig upp med denna blick som bara sa att han skulle göra något. Så jag gick in på mitt rum och hämtade mina nycklar, gick ut och köpte mitt godis. När jag kom tillbaka kunde jag inte öppna dörren. Jag kunde öppna den lite på glänt och såg Chris stå där och flina. Min gissning var att han hade satt en stol för dörren, men det var ändå konstigt att jag inte kunde rubba dörren. Då ser jag hur en vit dörr öppnas och jag ser hur Adrian sätter in mjölk i dörren. Chris hade flyttat hela kylskåpet för att blockera dörren!! Snacka om att han anstränger sig mycket för att stänga mig ute ;-).

 

Igår så skulle Marisa, jag och Adrian se "Little Women" (Unga kvinnor), men Chris ville inte se den. Han försökte förgäves att få över Adrian på sin sida (eftersom Adrian är också kille), men det funkade inte riktigt. Så, eftersom majority rules vi fick titta på vår film och Chris gick för att sura - i frysen. Han stack in huvudet där och vi hörde detta skrapande ljud. Helt plötsligt kommer is flygandes genom luften mot Adrian och snart kan Mars och jag (vi sätter och äter mat) bli underhållna utan TV:n, bara genom att titta på Chris och Adrian när de brottas, åker in i dörrar och väggar osv. De lugnar ner sig till sist och Chris återvänder till sin frys - där han har påbörjat ett bygge av en snögubbe. Jag gör misstaget att gå upp för att se vad han håller på med (när han tar en gaffel och börjar skrapa och skrapa kan jag inte hålla mig längre) och då attackerar han såklart mig och grabbar tag med sina kalla kalla kalla händer runt min midja. Här är en bild på den färdiga snögubben...

 

Tryck bild för större version

 

I morse (eller det var inte riktigt morgon längre - det var ungefär 13.30 - men jag hade precis vaknat så det var morgon för mig) stod jag och diskade när Chris kommer in i köket. Eftersom jag hade ryggen mot honom hade jag inte riktigt koll på vad han höll på med. Plötsligt känner jag detta väldigt kalla element mot min rygg. Jo, då har ju Chris hittat gaffeln (som han glömde i frysen över natten sen hans snögubbebyggande) och bestämmer sig för att sticka ner denna väldigt nedfrusna gaffel innanför min tröja. Dessa galna människor.

 

Om mindre än en vecka är jag hemma i Sverige igen. Det känns konstigt att komma hem igen, för nu har jag vant mig vid detta livet här. Men jag kan knappt vänta till att träffa alla och att kela med min lilla kissemisse och Nellie hunden.

 

Om jag bara inte behövde vänta i Bangkok i 18 timmar, efter att ha spenderat sju timmar på flyget från Perth till Bangkok, och sedan ska jag spendera 10 timmar på flyget från Bangkok till Köpenhamn. Usch... jag ser verkligen inte fram emot det. Men jag har köpt en väldigt tjock bok som jag ska läsa i Bangkok när jag försöker att hålla mig vaken...

 

 

22 mars, 2004

 

Jag börjar komma igång lite med pluggandet nu. Det går väldigt trögt och faktumet att värmen gör mig väldigt trött underlättar inte direkt eftersom varenda gång jag lägger mig på sängen för att läsa i den fyra kg:s tunga biologiboken så somnar jag. Inte den mest effektiva pluggning måste jag ju säga. Igår var det 39 grader. Idag måste det vara varmare. Jag vet inte exakt. Jag vet att det är 31 grader inne på mitt rum för tillfället och det är kallt i jämförelse med temperaturen utomhus. Det är som en bastu. Det är det enda sättet jag kan förklara hur det är att gå där ute. Precis som en bastu. De hade lovat 41 grader idag, men jag tror att det har varit mer idag. Oj oj oj... Och jag har huvudvärk på grund av vätskebrist även då jag dricker vatten på löpande band.

 

Om ungefär en halvtimme ska jag på poweryoga. Det är jätteroligt, men ansträngande för mina stackars höfter. Jag hoppas att det gör någon nytta för mina höfter och inte skada. Men eftersom jag inte vet vad som är fel med mina höfter så vet jag inte heller vad som är bra och vad som är mindre bra. Det gäller att experimentera.

 

Igår tittade jag och Mars på Harry Potter 2. Mars är en stor Harry Potter-fan. Det är rätt så roligt att titta på Harry Potter med henne för hela tiden kommer hon med inlägg om hur snygg den skådespelaren är i just den scenen och att hon älskar den scenen och hur annorlunda han ser ut där osv osv. Jag antar att jag är något liknande när jag ser Roswell... ;-) Men det är lite mer skrikande... Dom av er som vet vad Roswell är och som har tittat på det med mig vet hur jag blir när Tess dyker upp. It’s not pretty. Nåväl, det var inte det jag skulle prata om. Nu kom jag helt av mig. Vad jag skulle berätta var att när vi satt där och tittade på Harry Potter (med fläkten på högsta nivå) och svettades, så flög det förbi tre stycken stora gröna fåglar utanför fönstret. Mars reagerade direkt och började peka. Det visade sig att det var papegojor. Jag har aldrig sett papegojor i det fria förrut. De bara kom som vanliga fåglar och satte sig i träden. Jag har satt in foton på dom i fotogalleriet, så det är bara att titta där (och försöka hitta dom bland bladen).

 

 

6 mars, 2004

 

Hej alla!

 

Igår var jag och Marisa på äventyr. Det var meningen att vi skulle hitta en stad som heter Garden’s City för att jag skulle leta efter en skrivare där. Vi letade upp på internet vilken buss vi skulle ta och sen begav vi oss. När vi kom till busshållplatsen som vi hade åkt till Fremantle från så var inte den bussen med av de bussarna som gick därifrån. Så vi kollade på kartan och bestämde oss för att ta en buss som hette 116. Vi korsade vägen och började gå, för att hitta busshållplatsen som hade 116. Efter mycket gående och sen väntande på busshållplatsen så kom 116. När vi väl hade kommit på så visste vi inte riktigt när vi skulle gå av. Så vi satt där och hoppades att vi inte skulle hamna ute i ingenstans.

 

Som tur var gick bussen till ett bussterminal-liknande ställe och shoppingcentret låg precis bredvid busshållplatsen. Lättare än så kunde det inte bli. Hehe... Sen gick vi in i shoppingcentret och det tog oss inte lång tid att inse att detta var ett stort shoppingcenter. Vi fann oss vandrande runt där. Vi visste inte riktigt var vi var eller var vi hade varit eller vart vi skulle. Men vi hade roligt i alla fall.

 

 

1 mars, 2004

 

Varje vecka har vi en uppgift som vi ska göra i våningen. Uppgifterna cirkulerar mellan de boende och veckan som gick (måndag idag) hade jag som uppgift att rengöra badrummet. Jag upptäckte snart att det inte var så roligt att städa det där badrummet, för man såg inget resultat. Golvet är rätt så slitet och det ser ut som om det är smutsigt även om man precis har moppat. Men det blev i alla fall en skillnad i handfatet och spegeln. Jag antar att det var ovanligt att man spenderade fyrtio minuter med att städa badrummet för en massa av mina fellow inneboende tittade in och var väldigt intresserade av vad jag gjorde (egentligen var de nog mer intresserade av att få mig att städa det andra badrummet också – vilket inte var min uppgift).

 

Saken var den att man använde ett speciellt medel som man sprutade på kaklet för att få bort mögel. Detta medel luktade fruktansvärt starkt och det förbättrade definitivt inte huvudvärken jag hade haft hela dagen (jag tror att det berodde på vätskebrist. Jag har verkligen inte lärt mig att dricka mycket vatten än...). Det kändes faktiskt som om jag skulle kunna svimma när som helst. Eftersom jag aldrig har svimmat så kunde jag inte direkt känna igen tecknena, men jag kände mig (som jag sa till Mars när hon kom över) väldigt hög.

 

Badrummet blev väldigt fint, och om man ska bedöma efter de andras reaktioner (de som har bott här lite längre än jag), så är det inte ofta badrummet är så rent. De andra gjorde inte sina uppgifter (som att städa köket, hallen, allrummet), utan de gör de bara var fjärde vecka när det är inspektion. Men jag tyckte ändå att badrummet behövs städas. Samma sak med köket. Jag kan knappt vänta tills det är min tur att städa köket. Jag ryser bara jag tänker på att det är tre veckor kvar tills det är min tur att städa köket (tänk så smutsigt där kommer bli när det redan ser ut som det gör!). Jag vill inte direkt börja städa köket nu när det är någon annan som har den uppgiften. Man vill inte direkt dra på sig något rykte om att vara manisk pedant eller städfreak. Då slutar det väl antagligen med att man får städa hela våningen... Vilket egentligen skulle behövas ;-)

 

Chris (Australienske killen med en historia av x antal brutna armar och avhuggna tår...) hade som uppgift att städa badrum nummer två. Det tog han tag i halv elva på kvällen när han kom tillbaka. Eftersom jag var rätt så trött, och Chris har väldigt löjlig humor (vilket passar mig), så skrattade jag rätt mycket åt honom när han gick omkring och sjöng för full hals medan han städade och skrämde människor genom att gömma sig bakom handdukar...hmmm... Ja, vad kan man säga... Är man inte knäpp så blir man. I alla fall så kom Chris och Mars fram till att det var medlet för att ta bort mögel med som hade fått mig så fnittrig, eller hög som de sa. Chris fortsätter med att påstå att jag hade sniffat ”Exit Mould” (som medlet heter) i smyg. Så till sist tog Chris ”Exit Mould” och skrev med svart penna med stora bokstäver – ”Keep away from Josephin”. Så nu får jag inte använda den längre ;-)

 

När jag kom ut imorse för att göra frukost, så råkade jag titta på anslagstavlan där vi skriver upp meddelande till varandra och det var gubbar (antagligen porträtt) av alla inneboende. Det krävs inte mycket tänkande för att lista ut vem som var bakom det... (Chris). Här är en bild på det fantastiska konstverk:

 

Klicka för större bild... Eller hur är det likt...?

 

I nordvästra delen av Australien (där Chris kommer ifrån) härjar just nu en cyklon med stormvindar och mycket regn. På nyheterna igår så visade de små pojkar som försökte surfa i det bruna smutsiga vattnet. Människor var faktiskt ute i det där vädret! Fick min förklaring från Chris senare att eftersom de har så mycket torka och inte direkt något bra ställe att surfa så är det cyklonerna som barnen lever för. Underligt men sant...

 

 

28 februari 2004

 

 

Februari är nästan slut och jag har nu varit i landet på andra sidan världen i 17 dagar. Det är rätt så lång tid egentligen. Det känns verkligen inte som sjutton dagar. Det känns mindre. I början när jag kom hit hade jag fruktansvärd hemlängtan, men den har nästan försvunnit nu. Så länge jag inte tänker på min egen säng, mitt rum, mina böcker... så klarar jag mig fint. Märkte ni att det var bara materiella saker jag räknade upp? Det jag saknar mest kan jag knappt nämna för då saknar jag Sverige så fruktansvärt mycket. Mor, far, Nellie, Kalas, Gaby, Eric, Hans, Fanny, farmor, Emil, Narne, Manuela... Listan kan bli lång. Jag antar att det verkligen är sant det man säger. Man inser inte vad man har förrän man inte har det längre.

 

Det jag saknar mest är att höra hemma. Att känna igen sig och kunna omge sig med saker som är bekanta. Det är konstigt hur mycket det kan betyda att man kan hitta en Nutella burk i affären. Hur denna enda glasburk kan få en att känna sig närmare far hemma i Sverige. Eller att se en TV-serie som man brukar se nerkurrad i sin säng därhemma i vintermörkret, som får en att känna sig mer som hemma även då man sitter i ett främmande land. Parfym som påminner om mors. Godis som är likadant som hemma.

 

Jag kommer på mig själv att söka efter saker som jag kopplar till Sverige, för att på något sätt hitta en balans. Antagligen för att hemlängtan inte ska bli oövervinnerlig. Jag trivs väldigt bra här och jag går väldigt bra ihop med dom jag delar våning med. Jag har träffat en jätterolig tjej från Singapore, som bor i huset bredvid, som jag spenderar mycket tid tillsammans med. Men ändå så saknar man hemmet.

 

Jag saknar dock absolut inte kylan. Jag var på stranden idag (har bränt mina ben, även då jag hade solkräm med faktor 30+) och det kändes som om jag var i himmelriket. Det var 33 grader, klarblå himmel, inte ett moln i sikte, svalkande vind och klart blått vatten, och det var det bästa jag har gjort på länge. Bara ligga i solen och njuta. Jag älskar detta vädret!

 

För att hoppa till ett annat ämne, så har skolan börjat. Under veckan som har gått har det mest varit introducerande lektioner, först framåt slutet av veckan började vi med det verkliga materialet. Jag tycker att biologin är fruktansvärt intressant och även om jag ibland har haft förmanande röster i bakhuvudet (är det verkligen det här du vill göra med ditt liv? Det är fem år av ditt liv. Det är hundratals tusen kronor) så håller de tvivlen snabbt på att krossas till sand för att flyga bort med vinden. Det blir klarare och klarare för mig varje dag att jag har valt rätt. Djuren är mitt hjärta och att hjälpa dom är något som jag önskar så mycket.

 

Imorgon ska jag ha min första ”pluggdag” på två år. Jag ska gå igenom alla texter som vi har fått och göra några test på internet (något om att vi skulle göra quiz på ”bibliotekskunskaper”). Det känns faktiskt skönt att komma igång igen. Det känns lite som om mitt liv börjar röra sig framåt – istället för att stå stilla...

 

 

16 februari 2004

 

 

”Happy birthday to me...”

 

Tjolahopp! Idag är det min födelsedag och passande på min födelsedag så ordnade jag faktiskt så att jag fick internetuppkoppling på mitt rum. Så alla som vill prata med mig (nu talar jag om människor som jag känner) och som har msn, kan bara skicka ett e-mail till mig så ger jag er min hotmail-adress så att vi kan chatta. Det är visserligen en tidsskillnad på sex timmar men det är inte helt omöjligt. Min dag går precis mot slutet när er dag börjar.

 

Jag hade min första dag på Orientation-veckan idag. Orientation är veckan innan man börjar och den är till för att visa nya elever runt på skolområdet, lära dom hur biblioteket funkar, hjälpa dom med att sätta upp ett bankkonto osv.

 

Vi träffades alla (jag tror att det var bara internationella elever) klockan 8.30 i en aulaliknande sal. Där fick vi en massa papper, som jag ska gräva mig igenom senare ikväll. För tillfället har jag bara läst i ett häfte som vi fick; ”Students Online”.

 

Sedan tog Jo (en tjej som går tredje året av veterinärprogrammet) oss alla runt på en tour. Vi fick besöka alla utrymmen på veterinärområdet. Vi har t.ex. ett eget bibliotek och det finns utrymmen där man träffas och äter, både inomhus och utomhus. Vi kom in i ett område med salar där det stod ”Dissection”. Där inne låg det 30 döda hundar på borden. Det var lite underligt först att se döda djur på det sättet, men å andra sidan såg det mest ut som uppstoppade djur och det har man ju sett innan.

 

Vi var även i ett djurmuseum. Där fanns det djurskelett och djur var delade i skikt så att man kunde se insidan på allting. Jo frågade om det var någon som var äckelmaga, och om man var det så skulle man vara tvungen att vänja sig av vid det. Men jag är inte direkt äckelmaga när det kommer till såna saker. Det är mest när det gäller något jag äter ;-). Då ska det vara rent.

 

Så vi fick lära oss rätt så mycket idag. Mitt huvud känns rätt så överbelastat av all information. Jag kommer verkligen inte att hitta salarna även fastän Jo har visat oss det mesta. Men jag kommer i alla fall ihåg var de större salarna ligger, så gäller det bara att hitta just den jag letar efter. Shouldn’t be a problem... Men sen går jag visserligen för det mesta vilse ändå... ;-)

 

Det känns jättespännande nu. Jag känner verkligen för att börja läsa det här. Jag hoppas att jag kan hitta pengarna så att jag kan fullfölja min utbildning här också. Jag tror att jag kommer att komma direkt hem när jag är klar dock, för Australien (och att bo på campus) funkar säkert jättebra, men jag tror inte att jag skulle vilja bo här permanent. Jag är för mycket av en vanemänniska. Jag tycker om att saker förblir vad de har alltid varit. Och Sverige kommer alltid att vara mitt hem. Jag bara hoppas att jag kan hitta något roligt att göra med min utbildning i Sverige och inte bara ett tråkigt 8-5 jobb. Det blir det väl på ett eller annat sätt, men jag bara det inte blir rutin, då åker jag nog någon annanstans. Konstigt egentligen. Jag tycker inte om förändringar, men ändå så vill jag inte fastna i rutiner. Lite dubbelt egentligen...

 

Det flyttade förresten in en ny människa här igår. Han heter Chris och kommer från norra Australien (nordvästra) och där har de 50 grader på sommaren och ungefär 20 på vintern. Det kallar jag varmt! Han berättade om alla dessa konstiga saker han hade råkat ut för. T.ex. så har han brutit vänsterarmen fyra gånger. Han har även brutit en massa fingrar och revbenen. Han har dock aldrig brutit benen, vilket han är glad för. Det äckligaste han berättade var om hur han hade nästan fått fyra av fem tår avskurna på högerfoten. *Varning för känsliga läsare* Det var läskigt! Han skulle öppna någon glasdörr och den åker ur spåret och trillar rakt ner på hans fot, precis där tårna börjar. Den andra dörren trillar också på samma fot, lite längre upp på foten och på något sätt stoppar den andra dörren från att helt hugga av tårna. De huggs nästan av helt och när han ska röra sig bort därifrån (han är antagligen så chockad att han inte känner någon smärta, ser bara blod överallt), så viker sig tårna under foten och han trampar på tårna!! Usch, jag vrider mig av obehag även när jag återberättar det.

 

Sen har han en halvt galen kompis som har kört över honom tre ggr. Denna kompis kommer att komma på besök senare och jag tror att jag ska hålla mig ur vägen då. Det hade varit en amerikan som hade bott hos Chris familj ett tag och efter några dagar ville amerikanen inte spendera mer tid med Chris kompis för han var (allvarligt talat) övertygad om att kompisen försökte ta livet av honom. Hmmmm... Bra kompis...?

 

Nu ska jag försöka lägga upp lite bilder så att alla hemma kan se vad jag sysslar med.

 

See ya!

 

 

13 februari 2004

 

 

Det första jag försökte göra när jag vaknade dagen efter jag hade anlänt, var att starta min dator och prova om man verkligen behövde ha en pinkod för att få igång internet. Problemet var att jag aldrig kom så lång, för sladden till datorn passade inte i adaptern. Det sticker ut en massa grejer inuti i adaptern, som gör det omöjligt att få i en jordad kontakt. Alltså man kan bara få i dessa platta små kontakter, som t.ex. är till laddare till mobiltelefoner. Visserligen var batteriet på datorn fulladdat, med det räcker bara två timmar och jag hade många timmar att ta död på innan lektioner börjar.

 

Så första dagen här tog jag mig till biblioteket för att skicka e-mail hem och få dom att skicka en ny adapter så fort som möjligt. Efter ett antal e-mails tror jag att jag har fått dom att förstå vad jag menar med att kontakten inte passar i adaptern.

 

Men nu fungerar faktiskt min dator. Jag låg här och dåsade i sängen (det bästa sättet att fördriva tiden är faktiskt att sova) och jag kom på hur jag kunde göra. Så jag mer eller mindre flög upp för att prova min nya teori. Efter tre dagar utan dator var jag desperat efter att få jobba med min dator igen. Det finns så mycket jag kan göra på min dator för att fördriva tiden. Skriva på mina berättelser, leka med ritprogrammet, jobba med frontpage...

 

Så jag kom på att jag skulle ”slipa till” kontakten lite. Jag hade med mig en förlängningssladd där jag skulle stoppa i alla mina kontakter, så det var denna jag gav mig på. Jag ville absolut inte förstöra min datorsladd. Så jag hämtade en sax och började ”klippa” av sidorna på den här runda kontakten. Efter mycket klippande (plasten är hård) och tumont, så fick jag ner kontakten i adaptern. Och nu funkar då min dator. Så jag har spenderat den senaste timmen med att skriva över min resedagbok och ladda in digitalbilder och lägga in det i frontpage. Nu väntar jag bara på att få internetuppkoppling så att jag kan lägga upp allting på min hemsida. Och, såklart, kanske kunna prata med någon över msn. Jag längtar så mycket över att prata med någon som jag känner.

 

Jag har missat att skriva nu de senaste dagarna, för jag tycker att det tar så fruktansvärt lång tid att skriva för hand, så jag har hoppat över det helt. Dessutom har jag berättat det mesta flera gånger om i olika mail till alla, så jag har blivit rätt så trött på ”nyheterna” själv ;-).

 

Innan jag gick och la mig när jag kom hit mitt i natten, gick jag ut i hallen för att gå och borsta tänderna och en tjej kom ut från en av dörrarna. Det var Chwee från Malaysia. Vi hälsade bara kort där och hon sa att hon hade anlänt en dag tidigare. Jag var rätt så trött så jag sa att jag nog behövde gå och lägga mig.

 

Nästa dag, när jag vaknade vid ett-tiden, var Chwee inte uppe. Så jag tog på mig lite kläder och gick ut på upptäcksfärd. Värmen slog emot mig när jag öppnade dörren. Jag tror att det var ungefär 35 grader den första dagen. Jag gick till kontoret för Student Village och bad om mitt Linen Package; ett paket innehållande täcke, kudde, örngott, lakan, påslakan och handduk som man kunde beställa när man ansökte om ett rum tidigare i höstas. Jag gick tillbaka och bäddade och mötte Chwee. Vi pratade lite. Hon berättade att hon går fjärde året här. Hon läste innan Asian communication och har en treårig degree i det ämnet, men nu läser hon Asian culture för att få diplom i det. Hon är ett år äldre än mig. Jag frågade henne var man kunde köpa mat och allt annat, för det hade inte undgått mig att hela köket var nästintill blåst. Det fanns bara Chwees två tallrikar, hennes bestick, och lite av hennes mat i kylskåpet. Jag hade inte ätit något sen flygplanet dagen innan. Så hon gav mig av hennes mjölk och flingor och sa att vi kunde gå och handla senare på dagen när det inte var så varmt. Hon stannar inne hela dagarna för att hon inte orkar gå ut i värmen. Konstigt egentligen. Hon borde vara van vid värmen eftersom hon är uppväxt i Malaysia. Jag älskar denna värmen. Det är så skönt!

 

Så medan jag väntade på att dagen skulle gå gick jag till biblioteket och skrev e-mails till några. Jag var fortfarande trött och led lite av tidsförskjutningen så jag orkade inte så många brev. Skrev mest allmänt att jag hade kommit fram. Sen gick jag tillbaka till studentrummet och gick och la mig.

 

Chwee och jag gick och handlade senare och pustade oss uppför backen (det är en rätt så lång väg från shoppingcentret till Student Village) i värmen för att komma hem med alla shoppingkassar. Jag har ett stort blåmärke på sidan av mitt ben som bevis på hur mycket vi hade att bära och hur det slog mot benen.

 

Klicka på bilden om ni vill se mitt blåmärke. Hehe... Väldigt roligt, eller hur? (Märker man att Josephin är uttråkad...?)

 

 

Man äter inte direkt mycket, eftersom man har inte någon aptit i denna hetta. Jag tror aldrig att jag har druckit så mycket dock. Jag har alltid en mugg med vatten i närheten. Jag har visserligen enbart en mugg, eftersom jag bara köpte en. Det är en kattmugg. Jag kunde inte motstå...

 

   Min kattmugg! :-)

 

 

Igår höll jag på och vimsade fram och tillbaka för att försöka betala min hyra, eftersom mitt kreditkort inte fungerade. Jag hade halvt om halvt börjat tänka i banorna att jag var tvungen att åka hem direkt igen, när jag kom på att jag skulle prova och se om det gick att ta ut pengar från kortet i bankomaten. Det gick. Så jag gick tillbaka till administrationen och sa att min kod fungerade att ta ut pengar med i bankomaten. Vi försökte igen. Kortmaskinen sa fortfarande ”Transfer denied”. Så vi kom överens om att jag skulle gå tillbaka till bankomaten och ta ut alla pengar där istället och betala kontant. Det blev en massa springandes fram och tillbaka men till sist fick jag rätt på det. Nu är jag bara inte riktigt säker på hur långt fram jag har betalat hyran. Det ska jag kolla på söndag, då jag har blivit inbjuden till ”International Students” möte.

 

Idag har jag varit och handlat igen. Det blev tvättmedel, trasa, konservöppnare, diskhanddukar, badrumshanddukar, sallad, pasta, bomull, nagellacksborttagningsmedel (detta måste vara väldigt intressant att läsa), häftmassa så att jag kunde sätta upp postern jag fick av Sara (klicka om ni vill se postern -> ), anteckningsblock m.m.

 

Sen gick jag och la mig och åt chips, och läste ut min sista bok. Det var precis när jag höll på att slumra in som jag kom på min idé med adaptern och nu sitter jag då med en fungerande dator och skriver. Vilken lättnad. Nu har jag något att göra imorgon. Jag farade för vad jag skulle göra imorgon, för jag hade ingen bok kvar och biblioteket är slut hela dagen.

 

Sen på söndag ska internationella elever träffas (vilket jag nämnde i förbigående) och vi ska antagligen gå igenom en massa papper och sånt. Men det bästa är att vi kvart i tolv ska åka till Fremantle (där stränderna finns) och shoppa. Vi åker tillbaka halv fyra. Jag kanske kan hitta ett ritblock! Jag skulle jättegärna vilja måla något.

 

Ja, det var en detaljerad snabbrapport. Nu ska jag leka vidare med datorn. Klockan är nu tjugo över tio här (hon är tjugo över tre på eftermiddagen hemma) och jag kommer antagligen inte att gå och lägga mig på några timmar...

 

 

Resan ner (9/2 – 11/2-2004)

 

Kommentar: Detta skrevs under resan ner till Australien och jag har bara skrivit av det som jag skrev det i min anteckningsbok. Det finns antagligen konstiga meningsbyggnader och jag låter kanske aningen frustrerad och sarkastisk ibland, men ni får bara den ocensurerade versionen här... ;-)

 

 

16:40 (9/2/2004)

 

Ja, då sitter man då på planet till Bangkok. Jag har precis ätit. Man fick välja mellan nötkött och gris. Sedan fanns det en lax/sallad kompott också. Lax – speciellt råå – är inte riktigt min grej. Jag sitter nära en nödutgång och precis vid köket. Så det är mycket aktivitet här.

 

 

17:05

 

Jag blev avbruten i mitt skrivande. Vi fick precis papper som man skulle fylla i för Thailands immigrationsbyrå. Man fick fylla i det mesta. Namn, när man är född, nationalitet, passnummer. Man var även tvungen att ”Declare goods”, så jag har precis suttit och försökt komma fram till hur mycket mina elektroniska grejer är värda. Det är då, när man far sådana papper, som man blir smått nervös. Far pratade något om att de kanske ville att man skulle starta datorn och att de skulle titta i den. De var inte intresserade av att göra det i Köpenhamn, men jag kan mycket väl tänka mig att det gör det i Bangkok.

 

Jag är mycket nervös för hur det ska gå när vi väl landar i Bangkok. Om jag kommer att hitta rätt, om de kommer att rota igenom min väska. Jag har inget stöldgods direkt eller något att dölja, men det är ändå jobbigt om de börjar gå igenom väskan.

 

Jag har bara varit på planet i två och en halv timme, men det känns som en evighet. Tänk att man ska sitta här i ytterligare sju timmar. Beräknad restid är 9h 50 min.

 

Nej, nu ska jag nog läsa lite istället. De visar någon piratfilm på TV, men den verkar inte så rolig. Innan tittade jag på en film som hette ”Pieces of April” med Katie Holmes (från Dawson’s Creek om det är någon som är intresserad ;-) ). Eftersom jag inte såg den från början så tog det en liten stund innan jag fattade vad den egentligen handlade om. Den här tjejen April ska ha sina föräldrar och syskon över på besök över Thanksgiving och hon ska tillaga denna kalkon. Problemet är att hennes ugn inte fungerar. Så hon börjar springa runt hos alla (underliga) grannar för att hitta en fungerande ugn. Under tiden så är familjen på väg dit i bil. Mamman har cancer och de försöker komma på några bra minnen som de har upplevt med denna dotter de ska besöka (som verkligen verkar som det svarta fåret i familjen). Underlig film.

 

Jaja... I’ll be back...

 

 

22:30

 

Två måltider, två filmer och två discovery program senare...

 

Ja, nu närmar det sig att man ska stiga av planet. Det är bara ungefär en timme kvar innan jag ska ut i kaoset igen. And now I’m on my own.

 

Vi har fått två fullständiga måltider. Själva huvudrätten ser inte så stor ut, men jag blir mättare än någonsin förrut. Det kan ha att göra med alla de tillägg som tillkommer eller så ar det att man sitter stilla hela tiden. Till sista måltiden fick vi kyckling och det danska paret bredvid mig åt inget, antagligen av rädsla för fågelsjukan. Men eftersom all annan mat hade danska eller svenska etiketter antog jag att den tillagade maten också kom från antingen Sverige eller Danmark. Jag tror inte direkt att de medvetet skulle sprida fågelsjukan...

 

Jag har jätteont i hela kroppen – speciellt höfterna. Det jag vill göra mest nu är faktiskt inte att sova (även då jag vid sju åtta-tiden var jättetrött), utan det är att springa. Bara kunna strecka på allt och springa.

 

Så på sätt och vis längtar jag efter att gå av, men å andra sidan vill jag inte för det innebär att jag måste börja stå på egna ben. Scaaaary thought...

 

 

02:25 (10/2/2004)

 

Och allting gick åt helskotta också, precis som jag anade att det skulle göra. Det går aldrig lätt och smärtfritt när jag reser. Ingen trodde mig, men så är det. Jag känner mig själv alltför väl.

 

Okej, så här är det nu. När jag steg av planet halv ett så frågade jag i informationsdisken vart jag skulle gå för att komma till flygplatshotellet. För det första förstår man knappt vad de säger och för det andra så finns det flera flygplatshotell. När jag kom upp dit tjejen hade instruerat, stod det skyltat ”Dayrooms”. Jag följde skyltarna och kom dit. Visade upp mitt kvitto, men det visade sig att det inte var hos dom jag hade bokat rum. Jag skulle utanför flygplatsen.

 

Ett antal informationsdisker senare (bara för att hitta utgången), hamnade jag i en tullkö för att komma ut. Jag var varm och trött. När jag väl kom ut (jag stod nog i den kön i tjugo minuter) var det ingen som väntade på mig som det var sagt. Jag sa till i informationen två gånger och de ropade upp namnet på hotellet i högtalarna. Det kom en massa personal fram till mig och frågade vart jag skulle och visade mig fram och tillbaka. Jag provade att använda mobilen för att ringa hotellet, men mobilen funkade inte och jag ville inte hålla på att klabba med att försöka få en av de där mynt/kort telefonerna att fungera. Och nu är jag inte riktigt säker på hur jag kommer in igen.

 

Jag sitter nu vid vad jag tror är incheckningen, men eftersom planet inte går förrän vid fem-tiden (Bangkok-tid, ungefär tio på förmiddagen svensk tid) kan jag inte checka in än. Hon är knappt tio här. Så nu har jag gett upp. Jag sitter här på en blå plaststol och ska sitta här i minst tre timmar och försöka att inte somna. Jag är bara glad om jag alls kommer till Perth nu.

 

 

03:35

 

Jag är så trött att jag bara vill lägga mig ner och gråta. Inte visste jag att det var så komplicerat att mellanlanda. Jag vet inte hur många mil jag har gått det senaste dygnet och ändå har jag suttit stilla längre än jag någonsin har gjort. En sak är säker; Nästa gång jag mellanlandar, alltså den 30 juni, så lämnar jag inte gate:rna. Antingen bara sätter jag mig någonstans eller så hittar jag ett dagrum på flygplatsen. Aldrig att jag går utanför igen. Jag kunde se flygplatshotellet från flygplatsen när jag gick ut. Snacka om ljudnivå! Och det var jättefuktigt – det kände man direkt när man gick av planet även om det var inomhus. Det är inte så varmt, men fruktansvärt fuktigt. Och disigt.

 

Anyway. Jag hade tänkt att jag skulle ta mig över vägen för att komma till hotellet. Javisst! Bilarna slutade ju inte att komma (hur många bor det egentligen i Bangkok?!) och det fanns ingen övergång eller gångtunnel någonstans.

 

Möjligheten att man skulle komma över med livet i behåll var väldigt liten. Och sen slog tanken mig, att om det klabbade så mycket redan, hur mycket skulle det då inte kunna klabba när jag skulle komma tillbaka till flygplatsen igen – med risken att jag missade planet härifrån. Nej, några timmars sömn är inte värt att jag missar planet. Jag håller mig här nu. Sova ska jag göra sen på planet. Det hinner jag nog med... Det är ju sju timmar. Om jag bara kommer på det där planet.

 

Jag har nu tagit mig tillbaka in på till ”gate”-området. Jag kom fram till att eftersom jag fick båda mina biljetter i Köpenhamn så var jag nog redan incheckad. Så jag gick för att hitta en ingång till gate:rna. Lättare sagt än gjort. Bangkok-borna måste ha en förkärlek till att bygga höga väggar runt om allting, så att man inte ser något. Det fanns några skyltar med texten ”Passport Control” som ledde in till denna låda de har byggt med deras väggar. Så jag tänkte att jag får chansa att det är där jag ska gå in. Jag gick fram där och då sa tanten till mig att jag måste betala tullavgift...eller nåt. Så då fick jag gå och växla pengar till Baht och sen köpa en tullbiljett. Fick den klippt i passport control och kom in i den mystiska ”lådan”. Där fanns disker där de kollade passen och bakom diskerna hängde en skylt som sa: ”Gate 1-41” En annan skylt som sa ”Gate 42-63” osv. Bra att de har de skyltarna bakom väggarna så att man vet var gate:rna är om man är förvirrad förstagångsresenär som Josephin är.

 

Nu har jag precis druckit en Pepsi för att få i mig lite koffein och försöka lena min torra hals. Jag sitter inte på någon plaststol längre och jag är inte lika rädd att jag inte kommer att hitta rätt längre heller. Framför mig finns det t.o.m. datorer, så mot en liten avgift kan man maila hem, vilket jag tror att jag kommer att göra. Så att de vet att jag fortfarande lever. Nu har nog koffeinet börjat verka för jag känner mig mycket piggare. Jag återkommer...

 

 

09:10 (10/2/2004)

 

Jag går verkligen på extraenergin nu, men snart ska jag boarda. Eller snart och snart. Snart i jämförelse med hur länge jag har väntat de senaste låååånga sömnlösa dygnet. De boardar planet 10:10 (svensk tid). De flyger inte förrän 10:50.

 

Nu har jag läst ut litteraturen jag hade med mig, så nu sitter jag mest och tittar på människor. En sak har slagit mig. Asiater är väldigt slanka, små och nätta. Och nu när man går omkring här på flygplatsen – inte ett MacDonalds eller Burger King i sikte. På en sådan här plats i Sverige (om det nu skulle finnas ett i samma storlek) skulle det vimla av alla snabbmatsställen.

 

Nej, här är det sushi. Och det är inte pommes frites som barnen går och tuggar på. Det är melon eller någon annan frukt. Väldigt nyttigt. Men jag har inte vågat äta något än ;-)

 

 

 

11:15 (86°F)

 

Sitter nu faktiskt på planet till Perth. Jag lyckades hitta dit (det var inga problem) och jag hamnade inte i någon konstig stickkontroll i säkerhetskontrollen heller. Den här gången har jag en jämnårig tjej bredvid mig så det är lite roligare än det medelåldriga danska paret.

 

Ja, boys and girls, snart är man i Australien. Då ska jag duscha! Och sova!

 

Enda bekymret kvar är bagaget, och att de flyttade över det automatiskt som de sa. Jag frågade visserligen om det i Köpenhamn och där sa de att det skulle skickas vidare automatiskt. Men eftersom det inte stod ”Transit” på mitt plan, som det gjorde på vissa, blev jag misstänksam. Jaja. Jag ska sluta att oroa mig.

 

Nu kommer vi väl antagligen att få mat först, vilket kan behövas eftersom jag inte har ätit på 12 timmar. Sen ska jag sova.

 

 

00:00 (11/2/2004) Perth tid (svensk tid, minus sex timmar)

 

Ja, jag har lyckats sova i ungefär en timme, men det hjälpte mycket med den timmen. Nu flyger vi över Australien (ååååh, det är så fräckt att jag ryser) och vi beräknas vara framme 1:02. Jag har svårt att tro att jag faktiskt är här nu. Efter så mycket väntan. Nästan i tre år om man räknar med året i gymnasiet då jag planerade. Men då var det såklart inte klart att jag skulle läsa till veterinär. Åååh, jag blir helt pirrig. Vad spännande det här är! Imorgon när jag vaknar kommer det att vara sommar. Det kommer det visserligen att vara när jag landar också, men det är ju inte lika varmt eftersom jag landar mitt i natten. Jag kan inte fatta att imorgon kommer jag att trava omkring i alla fotografier jag har sett av Perth. Helt unbeliavable.

 

Men det har i alla fall varit tur med vädret. Det har inte regnat eller stormat. Vinden har varit mild (tror jag i alla fall ;-) ). Det var lite turbulens under sista biten till Bangkok och det har varit lite hoppigt här nu till Perth, där över Singapore eller nåt.

 

Här, innuti planet, har de stora bildskärmar (där vi ser filmerna) som visar kartor om hur flygplanet rör sig mot sitt mål. Det tycker jag är häftigt. Så vet man exakt var man är (förutom om man tittar på en film för då har kartan ersatts av filmen...). Det står även lokal tid dit man ska och tiden på flygplanet. Det står vilken hastighet flyget kör i och på vilken höjd (nu flyger vi på 37 000 feet). Det står hur många miles som är kvar till destinationen och hur lång tid det är kvar.

 

Ååååh, det är så spännande att det t.o.m pirrar i munnen.

 

 

03:05 (Perth tid)

 

Nu ligger jag då på mitt studentrum. Singelrum!!

 

På flygplatsen var det inte alls svårt att hitta killen som skulle föra mig vidare. Enligt honom så tog det ungefär en halvtimme från flygplatsen til skolområdet, och eftersom jag glömde att checka så får jag väl lita på honom att det är så.

 

Jag är rätt så trött nu och varm. Jag har kommit till en fuktig sommarvärme. Jag fick inte ut mitt lakan/handduk paket igår så jag får sova på bara madrassen och den kära kulkudden istället. Men så trött som jag är så går det nog bra. Det finns internetsladd på rummet, men tyvärr så behöver man en pinkod för att logga in och den får jag inte förrän på orientation; alltså om ungefär en vecka.

 

Gud, att jag faktiskt är här nu. Det känns surrealistiskt. Jag har inget täcke och inget shampoo eller balsam. Ingen mat, ingen dricka. Inga hängare, osv... Jag har saltlakrits dock! (Tack Malin!) Men det blir att handla imorgon.

 

Nej, nu ska jag sova.

 

See ya!